Om litterär journalistik, tolkningar och ansvar
Blogginlägg C
Jag tänker på min bror när jag lyssnar till ”El Choco – svensken i Bolivias mest ökända fängelse”. Han är 17 år, min bror. Pluggar på naturvetarlinjen på gymnasiet i Visby. Gillar sin dator och ironi. Läser mandarin och spanska som språktillval. Jag tänker att de pratar en del om Latinamerika på spanskalektionerna, studerar historia och samhällsssystem (i alla fall står det i läroplanen att de ska göra sånt). Jag tänker att min brorsa borde läsa ”El Choco” av Markus Lutteman.
Själv blir jag helt besatt av ”El Choco”, kan inte sluta lyssna. Boken handlar om göteborgaren Jonas, vars drogmissbruk driver honom till skulder som driver honom till knarksmuggling. Ett försök till knarksmuggling i alla fall, han kommer inte längre än till flygplatsen, hamnar istället på, just det – Bolivias mest okända fängelse. Men lika mycket som det är Jonas berättelse, är det också själva fängelsets, El penal de San Pedro. Och inte nog med det, författaren tillika journalisten Lutteman lyckas också förmedla droghandelns historia, och Bolivias. Jag blir helt besatt, vill veta alla morbida detaljer om kåkfararna, (mannen vars familjebolag inte bara körde taxi utan också rånmördade sina kunder och begravde dem i trädgården – för en mobiltelefon!). Jag vill veta hur Jonas mår, hur droghandeln funkar och vad som händer utanför fängelset, på La Paz gator där kravallerna avlöser varandra. Jag tänker att min bror borde läsa ”El Choco” – latinamerikakunskap och sjukt spännande historia i ett. Jag tänker att Markus Lutteman hade tur, snubblade på en bra berättelse, och lyckades göra ett riktigt grymt samtidsreportage och läsupplevelse av den.
Nedan: "El Choco" a.k.a. Jonas Andersson gifte sig i fängelset.
Jag lyssnar på ”El Choco” och vill gå med i Luttemans fanclub. Berättar om boken för alla jag möter. Hyllar det smarta sättet att förmedla historia, politik, samhällsanalys i en så lättillgänglig och njutningsbar förpackning. Jag är med Lutteman hela vägen, ända fram till slutorden. Till tack-listan. Markus Lutteman vill tacka: Jonas Andersson som varit så öppen med detaljer om sitt tidigare liv och aldrig har försökt styra mitt skrivande. Aldrig har försökt styra mitt skrivande. Tack för det. Tack för att du gav mig din historia, din tid, och lätt mig göra den till min. Mina ord, mitt namn på bokryggen. Tack. Hmm... Låt mig ta ett steg bakåt.
I en intressant artikel på svd.se skriver Anna Jungstrand om hur objektivitets-arvet skapar problem för reportage i new journalism-andan (litterär journalistik). Jag gillar hennes slutsats, att denna typ av reportage (liksom alla texter) måste behandlas och bedömas som tolkningar av verkligheten(-erna). Tolkningar som kan ställas bredvid varandra, jämföras, tala med varandra och tillsammans utgöra grunden för läsarens egen uppfattning. Hon skriver också: En människa (…) kan måhända aldrig med hela sin komplexa personlighet rymmas i en reportagetext, men däremot måste denna textuella rekonstruktion behålla vissa karakteristika för att läsarna ska kunna acceptera honom som en bild av den verkliga personen.
Läsaren måste kunna acceptera honom som en bild av den verkliga personen. Men är det inte också en fördel om den porträtterade kan acceptera bilden av sig själv? Att hon känner att bilden gör henne rättvis, gör rättvisa åt de händelseförlopp och personliga upplevelser som beskrivs? Det är med den utgångspunkten jag inte känner mig benägen att försvara varken Åsne Seierstad eller Liza Marklund. Och det är utifrån den inställningen jag känner mig skeptisk till Luttemans tacktal. Återigen spökar objektivitets-arvet; journalisten måste arbeta självständigt i förhållande till den/det han bevakar, inte låta sig styras eller påverkas. Absolut, om det handlar om grävande journalistik och granskningar av makten och de maktfulla. Men i den här gengren av personliga berättelser, exemplifiering genom den enskildes levnadsöde, skönlitterärt stilistiska porträtt. Finns det då inte en poäng med att försäkra sig om att denne enskilde står bakom din beskrivning, förstår din tolkning? Kan man då inte tillåta den, vars historia man profiterar, att vara med och påverka bilden av sig själv? Om inte annat för sin egen skull, för att slippa Bokhandlaren i Kabul-debatter och upprörda känslor.
Jag upplever en viss lathet, eller kanske handlar det om ego. Efter materialinsamlingen sätter sig skribenten ensam framför tangentbordet, låta sin litterära briljans utforma framställningen. Alternativet, att konstant återkoppla till sin huvudperson, låta denne ha sista ordet om vissa kontroversiella ordval/tolkningar, är svårare. Mer tidskrävande, mer intellektuellt utmanande. Men som jag ser det är möjligheten stor att resultatet blir än bättre, mer ärligt, svårare att kritisera. Här finns också en tydlig maktdimension. Skribenterna tillhör med få undantag en välutbildad västerländsk medelklass. Tolkningen sker genom dessa glasögon. Historierna som skildras hittas i många fall i ”tredje världen”, hos arbetarklassen. Hos personer som kanske inte har ordkunskap att själva berätta, inte kontakter att publicera sina skildringar. Vems ord väger tyngst? Vems tolkningar hörs och syns oftast? Hur kan vi minska denna orättvisa? Att låta våra huvudpersoner påverka framställningen, låta dem styra sin egen berättelse, kan vara ett första steg. Ett första försök att som journalist ta ansvar.
På det hela taget tycker jag att ”El Choco – om svensken i Bolivias mest ökända fängelse” är en utmärkt bok, i form och innehåll. Avsaknaden på upprörd debatt i dess kölvatten, och att ”El Choco” själv hjälpt till att promota boken, tyder på att den avbildade är nöjd med avbilden. Jag hoppas att min bror läser den (eller lyssnar), och många andra 17-åringar. Jag hoppas att de blir inspirerade att lära sig mer om Bolivia och världen, läsa andra böcker som ger dem information och förståelse. Blir inspirerade att söka andra historier, tolkningar, bilder, och att de skriver ner det de lär sig – så att jag också kan lära mig. Jag hoppas att 17-åringar i Bolivia ska ha möjlighet att göra det samma, en dag, i en inte allt för avlägsen framtid.
Huvudpersonen Jonas Andersson promotar boken på YouTube.
_______________________________________________________________________
Mer information:
_______________________________________________________________________
Blogginlägg C
Jag tänker på min bror när jag lyssnar till ”El Choco – svensken i Bolivias mest ökända fängelse”. Han är 17 år, min bror. Pluggar på naturvetarlinjen på gymnasiet i Visby. Gillar sin dator och ironi. Läser mandarin och spanska som språktillval. Jag tänker att de pratar en del om Latinamerika på spanskalektionerna, studerar historia och samhällsssystem (i alla fall står det i läroplanen att de ska göra sånt). Jag tänker att min brorsa borde läsa ”El Choco” av Markus Lutteman.
Själv blir jag helt besatt av ”El Choco”, kan inte sluta lyssna. Boken handlar om göteborgaren Jonas, vars drogmissbruk driver honom till skulder som driver honom till knarksmuggling. Ett försök till knarksmuggling i alla fall, han kommer inte längre än till flygplatsen, hamnar istället på, just det – Bolivias mest okända fängelse. Men lika mycket som det är Jonas berättelse, är det också själva fängelsets, El penal de San Pedro. Och inte nog med det, författaren tillika journalisten Lutteman lyckas också förmedla droghandelns historia, och Bolivias. Jag blir helt besatt, vill veta alla morbida detaljer om kåkfararna, (mannen vars familjebolag inte bara körde taxi utan också rånmördade sina kunder och begravde dem i trädgården – för en mobiltelefon!). Jag vill veta hur Jonas mår, hur droghandeln funkar och vad som händer utanför fängelset, på La Paz gator där kravallerna avlöser varandra. Jag tänker att min bror borde läsa ”El Choco” – latinamerikakunskap och sjukt spännande historia i ett. Jag tänker att Markus Lutteman hade tur, snubblade på en bra berättelse, och lyckades göra ett riktigt grymt samtidsreportage och läsupplevelse av den.
Nedan: "El Choco" a.k.a. Jonas Andersson gifte sig i fängelset.
Jag lyssnar på ”El Choco” och vill gå med i Luttemans fanclub. Berättar om boken för alla jag möter. Hyllar det smarta sättet att förmedla historia, politik, samhällsanalys i en så lättillgänglig och njutningsbar förpackning. Jag är med Lutteman hela vägen, ända fram till slutorden. Till tack-listan. Markus Lutteman vill tacka: Jonas Andersson som varit så öppen med detaljer om sitt tidigare liv och aldrig har försökt styra mitt skrivande. Aldrig har försökt styra mitt skrivande. Tack för det. Tack för att du gav mig din historia, din tid, och lätt mig göra den till min. Mina ord, mitt namn på bokryggen. Tack. Hmm... Låt mig ta ett steg bakåt.I en intressant artikel på svd.se skriver Anna Jungstrand om hur objektivitets-arvet skapar problem för reportage i new journalism-andan (litterär journalistik). Jag gillar hennes slutsats, att denna typ av reportage (liksom alla texter) måste behandlas och bedömas som tolkningar av verkligheten(-erna). Tolkningar som kan ställas bredvid varandra, jämföras, tala med varandra och tillsammans utgöra grunden för läsarens egen uppfattning. Hon skriver också: En människa (…) kan måhända aldrig med hela sin komplexa personlighet rymmas i en reportagetext, men däremot måste denna textuella rekonstruktion behålla vissa karakteristika för att läsarna ska kunna acceptera honom som en bild av den verkliga personen.
Läsaren måste kunna acceptera honom som en bild av den verkliga personen. Men är det inte också en fördel om den porträtterade kan acceptera bilden av sig själv? Att hon känner att bilden gör henne rättvis, gör rättvisa åt de händelseförlopp och personliga upplevelser som beskrivs? Det är med den utgångspunkten jag inte känner mig benägen att försvara varken Åsne Seierstad eller Liza Marklund. Och det är utifrån den inställningen jag känner mig skeptisk till Luttemans tacktal. Återigen spökar objektivitets-arvet; journalisten måste arbeta självständigt i förhållande till den/det han bevakar, inte låta sig styras eller påverkas. Absolut, om det handlar om grävande journalistik och granskningar av makten och de maktfulla. Men i den här gengren av personliga berättelser, exemplifiering genom den enskildes levnadsöde, skönlitterärt stilistiska porträtt. Finns det då inte en poäng med att försäkra sig om att denne enskilde står bakom din beskrivning, förstår din tolkning? Kan man då inte tillåta den, vars historia man profiterar, att vara med och påverka bilden av sig själv? Om inte annat för sin egen skull, för att slippa Bokhandlaren i Kabul-debatter och upprörda känslor.
Jag upplever en viss lathet, eller kanske handlar det om ego. Efter materialinsamlingen sätter sig skribenten ensam framför tangentbordet, låta sin litterära briljans utforma framställningen. Alternativet, att konstant återkoppla till sin huvudperson, låta denne ha sista ordet om vissa kontroversiella ordval/tolkningar, är svårare. Mer tidskrävande, mer intellektuellt utmanande. Men som jag ser det är möjligheten stor att resultatet blir än bättre, mer ärligt, svårare att kritisera. Här finns också en tydlig maktdimension. Skribenterna tillhör med få undantag en välutbildad västerländsk medelklass. Tolkningen sker genom dessa glasögon. Historierna som skildras hittas i många fall i ”tredje världen”, hos arbetarklassen. Hos personer som kanske inte har ordkunskap att själva berätta, inte kontakter att publicera sina skildringar. Vems ord väger tyngst? Vems tolkningar hörs och syns oftast? Hur kan vi minska denna orättvisa? Att låta våra huvudpersoner påverka framställningen, låta dem styra sin egen berättelse, kan vara ett första steg. Ett första försök att som journalist ta ansvar.
På det hela taget tycker jag att ”El Choco – om svensken i Bolivias mest ökända fängelse” är en utmärkt bok, i form och innehåll. Avsaknaden på upprörd debatt i dess kölvatten, och att ”El Choco” själv hjälpt till att promota boken, tyder på att den avbildade är nöjd med avbilden. Jag hoppas att min bror läser den (eller lyssnar), och många andra 17-åringar. Jag hoppas att de blir inspirerade att lära sig mer om Bolivia och världen, läsa andra böcker som ger dem information och förståelse. Blir inspirerade att söka andra historier, tolkningar, bilder, och att de skriver ner det de lär sig – så att jag också kan lära mig. Jag hoppas att 17-åringar i Bolivia ska ha möjlighet att göra det samma, en dag, i en inte allt för avlägsen framtid.
Huvudpersonen Jonas Andersson promotar boken på YouTube.
Mer information:
