Om litterär journalistik, tolkningar och ansvar
Blogginlägg C
Jag tänker på min bror när jag lyssnar till ”El Choco – svensken i Bolivias mest ökända fängelse”. Han är 17 år, min bror. Pluggar på naturvetarlinjen på gymnasiet i Visby. Gillar sin dator och ironi. Läser mandarin och spanska som språktillval. Jag tänker att de pratar en del om Latinamerika på spanskalektionerna, studerar historia och samhällsssystem (i alla fall står det i läroplanen att de ska göra sånt). Jag tänker att min brorsa borde läsa ”El Choco” av Markus Lutteman.
Själv blir jag helt besatt av ”El Choco”, kan inte sluta lyssna. Boken handlar om göteborgaren Jonas, vars drogmissbruk driver honom till skulder som driver honom till knarksmuggling. Ett försök till knarksmuggling i alla fall, han kommer inte längre än till flygplatsen, hamnar istället på, just det – Bolivias mest okända fängelse. Men lika mycket som det är Jonas berättelse, är det också själva fängelsets, El penal de San Pedro. Och inte nog med det, författaren tillika journalisten Lutteman lyckas också förmedla droghandelns historia, och Bolivias. Jag blir helt besatt, vill veta alla morbida detaljer om kåkfararna, (mannen vars familjebolag inte bara körde taxi utan också rånmördade sina kunder och begravde dem i trädgården – för en mobiltelefon!). Jag vill veta hur Jonas mår, hur droghandeln funkar och vad som händer utanför fängelset, på La Paz gator där kravallerna avlöser varandra. Jag tänker att min bror borde läsa ”El Choco” – latinamerikakunskap och sjukt spännande historia i ett. Jag tänker att Markus Lutteman hade tur, snubblade på en bra berättelse, och lyckades göra ett riktigt grymt samtidsreportage och läsupplevelse av den.
Nedan: "El Choco" a.k.a. Jonas Andersson gifte sig i fängelset.
Jag lyssnar på ”El Choco” och vill gå med i Luttemans fanclub. Berättar om boken för alla jag möter. Hyllar det smarta sättet att förmedla historia, politik, samhällsanalys i en så lättillgänglig och njutningsbar förpackning. Jag är med Lutteman hela vägen, ända fram till slutorden. Till tack-listan. Markus Lutteman vill tacka: Jonas Andersson som varit så öppen med detaljer om sitt tidigare liv och aldrig har försökt styra mitt skrivande. Aldrig har försökt styra mitt skrivande. Tack för det. Tack för att du gav mig din historia, din tid, och lätt mig göra den till min. Mina ord, mitt namn på bokryggen. Tack. Hmm... Låt mig ta ett steg bakåt.
I en intressant artikel på svd.se skriver Anna Jungstrand om hur objektivitets-arvet skapar problem för reportage i new journalism-andan (litterär journalistik). Jag gillar hennes slutsats, att denna typ av reportage (liksom alla texter) måste behandlas och bedömas som tolkningar av verkligheten(-erna). Tolkningar som kan ställas bredvid varandra, jämföras, tala med varandra och tillsammans utgöra grunden för läsarens egen uppfattning. Hon skriver också: En människa (…) kan måhända aldrig med hela sin komplexa personlighet rymmas i en reportagetext, men däremot måste denna textuella rekonstruktion behålla vissa karakteristika för att läsarna ska kunna acceptera honom som en bild av den verkliga personen.
Läsaren måste kunna acceptera honom som en bild av den verkliga personen. Men är det inte också en fördel om den porträtterade kan acceptera bilden av sig själv? Att hon känner att bilden gör henne rättvis, gör rättvisa åt de händelseförlopp och personliga upplevelser som beskrivs? Det är med den utgångspunkten jag inte känner mig benägen att försvara varken Åsne Seierstad eller Liza Marklund. Och det är utifrån den inställningen jag känner mig skeptisk till Luttemans tacktal. Återigen spökar objektivitets-arvet; journalisten måste arbeta självständigt i förhållande till den/det han bevakar, inte låta sig styras eller påverkas. Absolut, om det handlar om grävande journalistik och granskningar av makten och de maktfulla. Men i den här gengren av personliga berättelser, exemplifiering genom den enskildes levnadsöde, skönlitterärt stilistiska porträtt. Finns det då inte en poäng med att försäkra sig om att denne enskilde står bakom din beskrivning, förstår din tolkning? Kan man då inte tillåta den, vars historia man profiterar, att vara med och påverka bilden av sig själv? Om inte annat för sin egen skull, för att slippa Bokhandlaren i Kabul-debatter och upprörda känslor.
Jag upplever en viss lathet, eller kanske handlar det om ego. Efter materialinsamlingen sätter sig skribenten ensam framför tangentbordet, låta sin litterära briljans utforma framställningen. Alternativet, att konstant återkoppla till sin huvudperson, låta denne ha sista ordet om vissa kontroversiella ordval/tolkningar, är svårare. Mer tidskrävande, mer intellektuellt utmanande. Men som jag ser det är möjligheten stor att resultatet blir än bättre, mer ärligt, svårare att kritisera. Här finns också en tydlig maktdimension. Skribenterna tillhör med få undantag en välutbildad västerländsk medelklass. Tolkningen sker genom dessa glasögon. Historierna som skildras hittas i många fall i ”tredje världen”, hos arbetarklassen. Hos personer som kanske inte har ordkunskap att själva berätta, inte kontakter att publicera sina skildringar. Vems ord väger tyngst? Vems tolkningar hörs och syns oftast? Hur kan vi minska denna orättvisa? Att låta våra huvudpersoner påverka framställningen, låta dem styra sin egen berättelse, kan vara ett första steg. Ett första försök att som journalist ta ansvar.
På det hela taget tycker jag att ”El Choco – om svensken i Bolivias mest ökända fängelse” är en utmärkt bok, i form och innehåll. Avsaknaden på upprörd debatt i dess kölvatten, och att ”El Choco” själv hjälpt till att promota boken, tyder på att den avbildade är nöjd med avbilden. Jag hoppas att min bror läser den (eller lyssnar), och många andra 17-åringar. Jag hoppas att de blir inspirerade att lära sig mer om Bolivia och världen, läsa andra böcker som ger dem information och förståelse. Blir inspirerade att söka andra historier, tolkningar, bilder, och att de skriver ner det de lär sig – så att jag också kan lära mig. Jag hoppas att 17-åringar i Bolivia ska ha möjlighet att göra det samma, en dag, i en inte allt för avlägsen framtid.
Huvudpersonen Jonas Andersson promotar boken på YouTube.
_______________________________________________________________________
Mer information:
_______________________________________________________________________
Blogginlägg C
Jag tänker på min bror när jag lyssnar till ”El Choco – svensken i Bolivias mest ökända fängelse”. Han är 17 år, min bror. Pluggar på naturvetarlinjen på gymnasiet i Visby. Gillar sin dator och ironi. Läser mandarin och spanska som språktillval. Jag tänker att de pratar en del om Latinamerika på spanskalektionerna, studerar historia och samhällsssystem (i alla fall står det i läroplanen att de ska göra sånt). Jag tänker att min brorsa borde läsa ”El Choco” av Markus Lutteman.
Själv blir jag helt besatt av ”El Choco”, kan inte sluta lyssna. Boken handlar om göteborgaren Jonas, vars drogmissbruk driver honom till skulder som driver honom till knarksmuggling. Ett försök till knarksmuggling i alla fall, han kommer inte längre än till flygplatsen, hamnar istället på, just det – Bolivias mest okända fängelse. Men lika mycket som det är Jonas berättelse, är det också själva fängelsets, El penal de San Pedro. Och inte nog med det, författaren tillika journalisten Lutteman lyckas också förmedla droghandelns historia, och Bolivias. Jag blir helt besatt, vill veta alla morbida detaljer om kåkfararna, (mannen vars familjebolag inte bara körde taxi utan också rånmördade sina kunder och begravde dem i trädgården – för en mobiltelefon!). Jag vill veta hur Jonas mår, hur droghandeln funkar och vad som händer utanför fängelset, på La Paz gator där kravallerna avlöser varandra. Jag tänker att min bror borde läsa ”El Choco” – latinamerikakunskap och sjukt spännande historia i ett. Jag tänker att Markus Lutteman hade tur, snubblade på en bra berättelse, och lyckades göra ett riktigt grymt samtidsreportage och läsupplevelse av den.
Nedan: "El Choco" a.k.a. Jonas Andersson gifte sig i fängelset.
Jag lyssnar på ”El Choco” och vill gå med i Luttemans fanclub. Berättar om boken för alla jag möter. Hyllar det smarta sättet att förmedla historia, politik, samhällsanalys i en så lättillgänglig och njutningsbar förpackning. Jag är med Lutteman hela vägen, ända fram till slutorden. Till tack-listan. Markus Lutteman vill tacka: Jonas Andersson som varit så öppen med detaljer om sitt tidigare liv och aldrig har försökt styra mitt skrivande. Aldrig har försökt styra mitt skrivande. Tack för det. Tack för att du gav mig din historia, din tid, och lätt mig göra den till min. Mina ord, mitt namn på bokryggen. Tack. Hmm... Låt mig ta ett steg bakåt.I en intressant artikel på svd.se skriver Anna Jungstrand om hur objektivitets-arvet skapar problem för reportage i new journalism-andan (litterär journalistik). Jag gillar hennes slutsats, att denna typ av reportage (liksom alla texter) måste behandlas och bedömas som tolkningar av verkligheten(-erna). Tolkningar som kan ställas bredvid varandra, jämföras, tala med varandra och tillsammans utgöra grunden för läsarens egen uppfattning. Hon skriver också: En människa (…) kan måhända aldrig med hela sin komplexa personlighet rymmas i en reportagetext, men däremot måste denna textuella rekonstruktion behålla vissa karakteristika för att läsarna ska kunna acceptera honom som en bild av den verkliga personen.
Läsaren måste kunna acceptera honom som en bild av den verkliga personen. Men är det inte också en fördel om den porträtterade kan acceptera bilden av sig själv? Att hon känner att bilden gör henne rättvis, gör rättvisa åt de händelseförlopp och personliga upplevelser som beskrivs? Det är med den utgångspunkten jag inte känner mig benägen att försvara varken Åsne Seierstad eller Liza Marklund. Och det är utifrån den inställningen jag känner mig skeptisk till Luttemans tacktal. Återigen spökar objektivitets-arvet; journalisten måste arbeta självständigt i förhållande till den/det han bevakar, inte låta sig styras eller påverkas. Absolut, om det handlar om grävande journalistik och granskningar av makten och de maktfulla. Men i den här gengren av personliga berättelser, exemplifiering genom den enskildes levnadsöde, skönlitterärt stilistiska porträtt. Finns det då inte en poäng med att försäkra sig om att denne enskilde står bakom din beskrivning, förstår din tolkning? Kan man då inte tillåta den, vars historia man profiterar, att vara med och påverka bilden av sig själv? Om inte annat för sin egen skull, för att slippa Bokhandlaren i Kabul-debatter och upprörda känslor.
Jag upplever en viss lathet, eller kanske handlar det om ego. Efter materialinsamlingen sätter sig skribenten ensam framför tangentbordet, låta sin litterära briljans utforma framställningen. Alternativet, att konstant återkoppla till sin huvudperson, låta denne ha sista ordet om vissa kontroversiella ordval/tolkningar, är svårare. Mer tidskrävande, mer intellektuellt utmanande. Men som jag ser det är möjligheten stor att resultatet blir än bättre, mer ärligt, svårare att kritisera. Här finns också en tydlig maktdimension. Skribenterna tillhör med få undantag en välutbildad västerländsk medelklass. Tolkningen sker genom dessa glasögon. Historierna som skildras hittas i många fall i ”tredje världen”, hos arbetarklassen. Hos personer som kanske inte har ordkunskap att själva berätta, inte kontakter att publicera sina skildringar. Vems ord väger tyngst? Vems tolkningar hörs och syns oftast? Hur kan vi minska denna orättvisa? Att låta våra huvudpersoner påverka framställningen, låta dem styra sin egen berättelse, kan vara ett första steg. Ett första försök att som journalist ta ansvar.
På det hela taget tycker jag att ”El Choco – om svensken i Bolivias mest ökända fängelse” är en utmärkt bok, i form och innehåll. Avsaknaden på upprörd debatt i dess kölvatten, och att ”El Choco” själv hjälpt till att promota boken, tyder på att den avbildade är nöjd med avbilden. Jag hoppas att min bror läser den (eller lyssnar), och många andra 17-åringar. Jag hoppas att de blir inspirerade att lära sig mer om Bolivia och världen, läsa andra böcker som ger dem information och förståelse. Blir inspirerade att söka andra historier, tolkningar, bilder, och att de skriver ner det de lär sig – så att jag också kan lära mig. Jag hoppas att 17-åringar i Bolivia ska ha möjlighet att göra det samma, en dag, i en inte allt för avlägsen framtid.
Huvudpersonen Jonas Andersson promotar boken på YouTube.
Mer information:
Hej Moa!
SvaraRaderaJag tycker att din recension av boken är väldigt bra. Jag läste ju faktiskt samma bok som dig och vi har många tankar och åsikter som är lika. Du skriver "[...]författaren tillika journalisten Lutteman lyckas också förmedla droghandelns historia, och Bolivias." Jag tycker absolut att man kan vara både journalist och författare på en och samma gång. När det gäller saker som denna, eller att skildra ett land i kris så vinner man absoulut på att skriva i skönlitterär stil. Människor blir mer berörda över en enskild individs öden än om de skulle fått en nyhetsartikel med statistik över antalt procent droger som smugglas, eller ren fakta om fängelsestandaren. Vi fungerar så. Dessutom lärde jag mig en hel del om Bolivia som land utan att ens reflektera över det, vilket absolut är ett plus.
Det är som du skriver varför skulle man inte kunna "[...]förmedla historia, politik, samhällsanalys i en så lättillgänglig och njutninsbar förpackning"? Bara för att man använder sig av en mer skönlitterär stil så innebär det ju inte automatiskt att det är lögn alltsammans. Boken skulle ju spegla just Jonas Anderssons vistelse på San Pedro, då är det inte konstigt att man väljer att beskriva saker från hans vinkel.
Risken finns ju att vissa journalister/författare ändrar vissa saker i en story som senare visar sig inte vara sanna. Men jag tror att det är som med allt annat; bara för att någon gör på det viset ska man inte dra alla över samma kam. Sådana människor kan man hitta överallt, det får ju stå för dem om de ljugit; inte för alla de andra som talat sanning.
Bra analys!
MVH Linda Carlén-Hallström
Moa,
SvaraRaderaEtt välskrivet och intressant inlägg!
Jag har inte läst boken och därför var det bra för mig att du på ett tydligt sätt förklarar vad den handlar om och hur den är uppbyggd. Jag vet betydligt mer om den nu än innan - även om jag jobbar extra i bokhandel och alltså har sålt den en herrans massa gånger!
Hur som helst har du kloka funderingar kring detta med sanning och objektivitet. Någonstans handlar det väl i slutändan om att man som författare/journalist måste rannsaka sig själv...
Bra jobbat!
Vänligaste hälsningar, Sofia Brunzell
Moa,
SvaraRaderaEtt inlägg med patos och engagemang - det tackar jag för!
Du väcker många funderingar i mitt huvud. En av dem handlar om journalistens skyldighet att få berättelsen okejad av personen det handlar om ... Ett sådant krav, eller ens en sådan ambition, skulle omöjliggöra mycket viktig journalistik. Då skulle bara de historier bli berättade där de inblandade själva har intresse av att det offentliggörs. En grundregel är tvärtom att journalisten/mediet måste stå för det publicerade. Och visst måste man då ha maktförhållandet klart för sig - och där kommer de etiska reglerna in. I synnerhet personer som är ovana vid medieexponering ska visas stor hänsyn - och det är mediets ansvar att tänka sig in i vad medieexponering kan innebära (även om personen i fråga har sagt ja till att medverka). Om journalisten tror att en person kommer att lida oförsvarliga men av en publicering ska han/hon avstå från att skriva även om personen själv vill vara med ... Vid relevant granskning av maktpersoner finns det däremot sällan möjlighet att få den granskade personen att själv "ställa sig bakom" bilden av det som skett. Det är nog många ministrar och företagsledare som hade önskat att de hade kunnat lägga in ett veto inför journalistiska publiceringar;-)
I El Choco kanske man istället ska fråga sig om Lutteman har ägnat sig åt journalistik utifrån det faktum att han i huvudsak baserar historien på Jonas egen berättelse. Jonas själv är ju en solklar partsinlaga. Det är själsklart helt okej att skriva en bok bara utifrån Jonas egen berättelse - den stora och svåra frågan är bara om det ska kallas journalistik eller något annat!
/Mia
tack för kommentarer!
SvaraRaderasom jag skrev i inlägget anser jag verkligen inte att man alltid behöver ett "okej" för att skriva om eller citera en person, tvärtom. det jag diskuterade var just "El Choco ..." och även liknande böcker/reportage där verkliga subjekt ur arbetarklassen görs till litterära objekt i en intellektuell medelklass' tolkning. i de fallen (många) anser jag att det finns mycket att vinna i att göra huvudpersonen till medförfattare.
"El choco" baserar sig på jonas berättelse, men helt tydligt är att lutteman använt flera källor (offentliga handlingar, litteratur, intervjuer m närstående o myndighetspersoner osv) och därmed en journalistisk metod. att en person uttalar sig mer än andra i en artikel eller reportage är inget ovanligt, och jag tycker inte det är något problem i det här fallet heller. om den journalistiska sanningen ska ses som en process, ett samtal över tid (som Kovach o Rosenstiel förespråkar) så kan väl en bok fungera som ett första inlägg likväl som en artikel.
ser inte riktigt poängen med att oroa sig allt för mycket över klassifikationer av denna typ. det intressanta för mig är metoden, som kan vara journalistisk eller ej. om jag som läsare får veta hur texten kommit till har jag också en chans att avgöra på vilket sätt jag vill ta den till mig (som sann, tolkad, påhittad etc). detta skulle gett mig än mer förtroende för luttemans bok.
moa
"Återigen spökar objektivitets-arvet; journalisten måste arbeta självständigt i förhållande till den/det han bevakar, inte låta sig styras eller påverkas."
SvaraRaderaOch vad säger att Jonas och frun inte ljuger en hel massa? :)Du som bor utomlands borde känna till hur omöjligt slutet i boken är.
http://tvafredrik.blogspot.com/2009/04/el-choco.html
Gör reklam för mina egna små funderingar nu när jag tillslut läst boken. Mer om droghistoria och Bolivia hittar du där med :)
hej fredrik!
SvaraRaderaSjälvklart kan vi inte veta om jonas ljuger eller ej (/minns fel). Om författaren är ute efter att skriva en skönlitterär bok spelar ju detta inte heller någon roll. Om författaren istället har för avsikt att skriva en dokumentär bok/ litterärt journalistisk bok, blir uppgiften att verfifiera jonas berättelse så mycket som möjligt. H@n använder sig därmed av journalistiska metoder, som att intervjua andra inblandade, söka efter dokument som bekräftar vissa händelser etc. Det tycks mig som att Lutteman har gjort detta.
Angående slutet och det du skriver i ditt blogginlägg är jag av en annan åsikt. Du säger att du vet i detalj hur detta med visum etc fungerar, men jag tror du gör ett misstag i att likställa alla "fattiga länder" som du skriver. vid den tidpunkt då jonas& deysi flyttade behövde bolivianska medborgare nämligen inte visum (eller inbjudan) för att resa in i sverige. man fick istället automatiskt tre månaders turistvisum, som kan förlängas. när det gäller uppehållstillstånd ska man normalt söka detta på ambassaden i ursprungslandet, men det går också att söka på plats i sverige. Migrationsverket godkänner dessa ansökningar i undantagsfall - att inte splittra en familj med små barn kan utgöra ett sådant undantag. Krav på visum för bolivianer har införts nyligen.
Boken handlar framförallt om Jonas tid i Bolivia, och därmed är det inte särskilt konstigt att författaren valt att utesluta byråkratiska detaljer kring Deysis uppehållstillstånd. Att avfärda hela boken utifrån detta tycks mig lite märkligt.
m
Hej
SvaraRaderaAh, så pass! Ang. Visum lägger till lite från din info här på min blogg. Kunde inte tänka mig att vi var så generösa mot "fattiga Bolivia", men det
är klart hela Sydamerika är ju förvånandsvärt öppet med regler för oss, trevligt att vi i alla fall förr var snälla tillbaka! Nej jag avfärdrar inte hela boken, det menar jag inte, men om man hittar ett fel (som inte fanns) så blir man(/jag) ju mer osäker på resten.