Free Dawit Isaak.

Om engagerade chefredaktörer (?), talonger och icke-slumpen
Blogginlägg D

Kampanjjournalistik; benämning på den form av journalistik där man inte objektivt redovisar fakta utan istället i ett visst syfte vinklar presentationen. Detta syfte kan vara att åstadkomma t.ex. en sensation, skandal, folkstorm eller beslutsändring. En vanlig metod kampanjjournalisten använder är att låta intervjua personer som säger just det journalisten själv vill säga eller framhäva. Och så vidare. (wikipedia.se 21/4 2009)

Medier är inte neutrala, inte opolitiska. Tvärtom. Medier är höger och vänster, traditionella och alternativa, kritiska och kommersiella, frihetliga och feministiska, konservativa och kapitalistiska, för och emot. Medier föds ur idéer, lever i idéer, representerar idéer. Idéer påverkar vad som väljs ut – vilka ämnen, vad som undersöks, vilken framställning, vem som intervjuas, vilka ord – och idéer påverkar vad som väljs bort. Medier är inte neutrala, vare sig en ”Free Dawit”-banner ligger högst upp nej förlåt nästan längst ner (expressen.se 21/4 2009) på dess webbsida eller inte.

Det finns alltid tankar bakom texter som skrivs, det finns anledningar till att Expressen toppar med andra nyheter än DN som toppar med andra nyheter än Arbetare som… Andra nyheter, eller samma nyheter, på andra sätt. Det är inte en slump, det finns anledningar. Politiska och ekonomiska och ideologiska anledningar, det är ingen slump. Så driver de då inte alltid kampanjer? Är skillnaden verkligen så stor mellan den ”riktiga”, ”objektiva” journalistiken och den s.k. vinklade? Public service-medierna hävdar hela sin existens i en evig kampanj för den parlamentariska demokratin, yttrandefrihet, rätt till information etc. Det är också en vinkling, en idévärld som påverkar presentation och urval. Att tro att DN:s kampanjande (/politik/idévärld) endast (sic) finns i ledare, krönikor och på kultursidor visade sig naivt vid senaste valet om inte förr, vilket flera medieanalytiker påpekat. Och så vidare. Och så vidare.

Därmed inte sagt att mediernas bästa användningsområde är kampanjer a la ”Skicka in din talong och stöd uppropet för det nedläggningshotade sjukhuset”. För varför ska en liten (eller stor) redaktion ha rätt att formulera ”folkets” krav, välja ut vilka frågor som är värda en kampanj, en talong? Särskilt om man ser journalistiken och medierna som tjänare i allmänhetens intresse. Att informera folket som ett ädelt uppdrag. Då borde väl en bättre användning av journalisternas tid och tidningens papper vara, att informera om initiativ, upprop, uppror (och analysera, förklara och kritisera dem) än att publicera talonger. Och om chefredaktören på just den här tidningen tycker att nedläggningen av sjukhuset är en förfärlig sak, så har hon ju likt oss andra sin fritid att engagera sig i kampen och starta upprop/uppror. Till skillnad från oss andra har hon dessutom möjlighet att sätta sina reportrar på att kritiskt granska beslutsprocessen, utan att för den sakens skull nödvändigtvis ägna sig åt kampanjjournalistik (enligt begreppets wiki-defintion). Och så vidare.

Dock. Och här finns ett viktigt dock. Dock, så tycker jag att Dawit Isaak är ett undantag. För det fallet berör inte bara en sakfråga vilken som helst. Det berör medierna som fenomen, journalisterna som yrkesgrupp, en kollega. Och den kampen kanske ingen kommer att föra, den solidariteten kanske ingen kommer att visa, om inte just journalisterna gör det.

Och så vidare.

__________________________________________________________

Uppdatering:

"Press freedom barometer 2009: 16 journalister dödade, 145 journalister fängslade, 9 medieassistenter fängslade, 68 cyberdissidenter fängslade." (reportrarutangranser.se 23/4 2009)

Därför är Dawit Isaak ett undantag. Därför är Dawit Isaak inte något undantag.

(Tack ghen för tipset)
__________________________________________________________
.

Frilansaren som tar sin tid och prioriterar sitt hur

Ett samtal i skymningen med Ina Godoy

jag lyssnade så mycket på de där sångerna
att jag gjorde mig till ägare
ville att någon skulle vara gjord för mig
jag fantiserade så mycket om de där vägarna
att jag reste
jag ville att en av de där månarna skulle vara vår
jag kände så mycket det där avståndet
att jag tog det
allt hamnade så nära
så jag avlägsnade mig

Jag är ingen skicklig översättare, ingen poet. Vet inte om mina svenska ord gör rätta åt originalets spanska. Men jag tänker, att kanske är det som Ina Godoy säger: Att journalistikens konstnärlighet handlar om att berätta vackra historier, på ett vackert sätt. Att dela med sig av något som man själv tyckte om att veta eller känna till. Om det är så, vill jag dela med mig av Inas dikt, hennes foton, hennes konstnärlighet.
– Jag har skrivit sen jag var liten, men att studera kreativt skrivande tilltalade mig inte. Det kändes pressande, som att i så fall måste jag bli författare och leva av det. Om jag ska skriva böcker, vill jag skriva dem av en annan anledning, inte för att jag studerat det och måste leva av det. För mig lät det som att kommersialisera något som var livsviktigt. Så jag började studera journalistik istället.
Och journalist blev hon, Ina Godoy. Först i Buenos Aires, där hon läst på universitetet. Därefter, sedan fem år tillbaka, i Montevideo. Till uppväxtorten kunde hon inte återvända, jobbmöjligheterna var lika med noll i den argentinska småstaden. Så det fick bli en flytt till andra sidan Río de la Plata, när Buenos Aires började kännas för stort och stressigt.
– I Uruguay blev jag erbjuden jobb som nyhetsreporter på tv. Jag hatade det, hatade att vara framför kameran och att hela tiden stressa från en plats till en annan. Lite mer än ett år stod jag ut, det var en uppoffring för att installera mig i Montevideo. Det är enda gången jag har varit anställd och fått en månadslön.

Frilansare bland fruktträd
Vi sitter i trädgården till hennes lilla hus i Barrio Sur i Montevideo. Dricker maté, Uruguays te-liknande nationaldryck, och talar om journalistens arbetsvillkor. Fruktträden och blommorna börjar försvinna in i skymningen, ett klockspel klingar i den svaga brisen. Det tycks mig vara en ganska harmonisk arbetsplats för en frilansande kulturskribent.
– Det är en stor frihet att själv kunna bygga upp en struktur för sitt yrkesliv. Jag är något av en ensamvarg, och min arbetsform är en konsekvens av det. Det negativa med att jobba som frilansare är att du själv måste organisera dig hela tiden, du har ingen som skyndar på dig. Och det kan vara svårt att hålla rytmen när man jobbar hemifrån, det finns alltid saker att göra. Tvätta, laga mat, svara i telefon. Där sjunker produktiviteten lite.

Prioriterar hur:et
Redaktionernas stressade och trånga kontorslandskap har hon aldrig tyckt om, alltid försökt undvika. Att producera en artikel om dagen är otänkbart för Ina, hon jobbar på ett annat sätt. Lägger tid på efterforskningar, skrivande och framställning.
– Lika viktigt som vad man berättar, är hur man berättar det. Att inte bara informera korrekt och sanningsenligt, de formella kraven. Det finns ett ”vad” och ett ”hur”, och det tycks mig att hur:et struntar man ofta i. För mig är det lika viktigt. Framförallt just nu, med det informationsöverskott som finns. På en redaktion vet jag inte om det är möjligt att prioritera på det sättet, det är en annan rytm, en annan form.

Låga löner på nyhetsfabriken
Ina berättar att hon i slutet på förra året ändå sökte en fast tjänst, på den lilla nystartade dagstidningen la diaria. Men om inte redaktionsrädslan avskräckte så gjorde lönen det. På la diaria tjänar en fast anställd redaktör 2 000 kronor i månaden. För ett frilandsuppdrag får Ina 350 kr, ingenting, som hon säger.
– Tidningsjournalistik är inte välbetalt, varken i Argentina eller i Uruguay. Inom tv så finns det andra pengar, där är lönerna mycket högre. På El País, som är en av de största tidningarna och ett gigantiskt företag, betalar de 600 kr för en artikel. Jag vet att lönerna är bättre, minst 5 000 kronor i månaden. Men du jobbar 10-12 timmar om dagen och det är som en korvfabrik. Nyheterna är som korvar, du skriver om det som kommer, skriver och skriver och skriver.

Företagen tjänar på frilansare
I Sverige slår den ekonomiska krisen hårt mot reklamfinansierade medier. Många journalisters arbeten hänger lösa när redaktionerna skärs ner kraftigt. Jag frågar Ina om hon kan se en liknande tendens i Uruguay.
– Hela förra året jobbade jag med ett tidskriftsprojekt som var jättebra. Den skulle delas ut gratis, och allt var planerat. Men till slut sa företaget nej, att man inte ville göra den investeringen just nu. Den ekonomiska krisen kan ha varit en anledning. Men annars har jag inte märkt någon större effekt ännu. I Buenos Aires har jag hört talas om fler uppsägningar. Det är ju fler multinationella företag där också.
– Som frilansare är det lätt att få tag på arbete här, för det är en form som företagen tjänar på. De betalar ingenting för dig, inte skatter eller sociala avgifter, de betalar bara för artikeln. Företaget har inget som helst ansvar för dig.
Jag funderar tyst på om krisen kommer att föra med sig att samma modell anammas i Sverige.

Bra och dåligt använd subjektivitet
Mörkret lägger sig allt tätar över trädgården och jag börjar frysa lite. Ina röker Lucky Strike och räcker med jämna mellanrum över en ny maté till mig. Drycken serveras inte i vanliga koppar, utan i en slags kupa med metallsugrör, som skickas fram och tillbaka. Mellan omgångarna hälls hett vatten över örten i kupan. Vi kommer in på de mer filosofiska resonemangen, om journalismens syfte och om objektivitet.
– Journalistiken är alltid filtrerad genom journalistens åsikter, den är alltid subjektiv. Inom kulturjournalistiken är det grundläggande att bland in sin åsikt, att prata om konst på ett objektivt sätt är ganska motsägelsefullt. Generellt tror jag att en objektiv journalistik är en omöjlighet.
Ina är kritisk till Uruguays stora dagstidningar, som hon ibland jobbar för.
– El país till exempel är hemsk, du läser den och kan inte tro det är sant. Hela stilen känns gammal, det redaktionella materialet är en skam. Där märker man den dåligt använda subjektiviteten. I allt de skriver kritiserar de regeringen, du märker att allt är genomsyrat av en mycket tydlig politisk koppling. Det är en av de största dagstidningarna här, men journalistiskt är den oseriös. Jag skriver som tur är för kulturbilagan, som är en separat del.

Oberoende journalistik på frammarsch
Något hoppfullt finner hon dock hos en annan återkommande arbetsgivare, la diaria. Tidningen startades för tre år sedan av en grupp unga journalister, och har snabbt vunnit prestige och erkännande.
– Deras slogan är ”la diaria – tidningen som är beroende enbart av dig”, eftersom man finansieras genom prenumerationer och därmed inte är beroende av högre strukturer. Varken politiska eller kommersiella. Det är jättebra.
– Uruguay är ett eftersläntrarland, det tar lång tid innan saker kommer hit. Det finns en långsamhet i landet. Men det händer grejer ändå, med andra tidsperspektiv, men det händer grejer. La diaria är ett exempel på det.
Kanske inte så mycket för vad de gör, som hur de gör det.

Text: Moa Matsdotter
Foto: Ina Godoy

__________________________________________________________________

Inas artiklar, poesi och fotografier hittar du på:

http://angeldelaciudad.blogspot.com/

__________________________________________________________________

Om Ina Godoy

Ålder: 31 år
Nationalitet: Argentinare genom födsel, uruguayan genom val.
Jobbar som: Frilansande kulturskribent och manusförfattare för dokumentärfilm och tv.

Roligaste reportagen:
– Jag hade nyss börjat jobba, med tv. Jag var väldigt ung, 19 år tror jag. Vi intervjuade Andrés Calamaro, en argentinsk musiker, som var en stor, stor idol för mig. Det var en mycket stark upplevelse att vara där.

– Jag gjorde en serie om yrken som höll på att försvinna. Alla intervjuer var underbara, jag älskar den typen av livshistorier. Där var en som jobbade med att laga stadens klockor, på kyrkor och torn och sånt. Han är den enda i staden som gör det. Och några gamla tvätterskor, de hade en massa hemligheter för att få bort fläckar. Jag blev väldigt tillfredsställd av att göra de där intervjuerna, folk blev så uppspelta och kände sig uppvärderade.

Värsta jobben:
– Som tv-reporter. Jag blev galen av det, gillade det verkligen inte.

– När någon intervjuad blir upprörd över det du skrev. Du lägger ner det bästa du har och sen ringer någon och skäller ut dig. Eller när du får in något sakfel, och så ringer läsarna och klagar. Sånt händer, ingen är perfekt. Men det är jobbigt när man skriver i en tidning, och den finns kvar för evigt med ens namn under texten.