Presidentkandidaterna och jag

Om nyhetsvärdering och medierat kampanjande
Blogginlägg A

Tidningen som jag prenumererar på i Montevideo, la diaria, är ganska tunn, oftast inte mer än 16 sidor. Jag fick tips om att den är landets enda dagstidning som är politiskt obunden och vissa av skribenterna är duktiga, men jag måste säga att jag saknar DNs tjocka kulturdel lite... Just nu domineras den uruguayanska nyhetsrapporteringen av de nationella valen senare i år. I det första skedet ska partierna utse sina presidentkandidater genom interna val i juni, och nästan dagligen vigs la diarias tre första sidor åt detta. Vem har tackat ja, vem har tackat nej? Vem stödjer vem? Vilka kommer att samarbeta? Det rapporteras från kampanjer, event och möten.

Politikernas krav på milimeterrättvisa i mediebruset ökar ju närmare en valdag man kommer, skriver Erik Fichtelius i sin bok ”Nyhetsjournalistik – Tio gyllene regler”. Han förespråkar en hållning där ”en del av den massmediala nyhetsdramaturgin får ge vika för ett visst mått av folkbildning” när det gäller valbevakning. Sensationer och avslöjanden måste kompletteras med tabeller, redogörelser och jämförelser mellan de olika partierna (/kandidaterna), menar Fichtelius. Nyhetschefen på la diaria har nog inte läst Fichtelius bok. Under de veckor jag prenumererat på tidningen är min uppfattning att valbevakningen mest fokuserat på det som är aktuellt och på utspel från kända personer, om jag utgår från de tio punkterna för nyhetsvärdering som lyfts fram i ”Börja skriva” av Per Andersson-Ek, Kenth Andréasson och Åke Edwardson.

I måndags (9/2 2009) rapporterade la diaria att PS (Partido Socialista – ett av partierna som utgör den nu regerande vänsterkoalitionen Frente Amplio) valt att stödja presidentkandidaten Danilo Astori. I artikeln intervjuade la diaria en av Frente Amplios två andra kandidater – José Mujica – som uttalade sig kritiskt, han hade förväntat sig något annat av PS. Händelsen lär ha värderats som aktuell och som något man hade en skyldighet att informera om, och för att göra nyheten till tidningens egen fokuserade man på konkurrentens kommentar. Genom denna intervju ökade man också intresset för texten, då Mujica är en offentlig person i Uruguay och en säregen karaktär. Det som förvånade mig mest i artikeln var att journalisten skrivit ut citaten från Mujica i talspråk, ett väldigt oformellt sådant med många utfyllnadsord etc. Mitt första intryck var att man på så sätt konstruerade honom som obildad och oseriös, och jag kände mig skeptisk till skribentens grepp. Efter att ha pratat med uruguayanska vänner fick jag dock en annan bild. Dels för att det verkar som att den journalistiska traditionen här är lite annorlunda – talspråk skrivas ofta ut i citat. Men framförallt för att denne Mujica verkar vara en speciell personlighet, som gick direkt från arbetet som jordbrukare till att bli minister i nu sittande regering, och som kan tänkas bygga något av sin politiska identitet just på sitt ursprung, sin karaktär och sitt språk.

När jag bläddrar igenom senaste veckans utgåva av la diaria är det inte mycket av valbevakningen som skulle kunna sorteras in under det Fichtelius kallar ”folkbildning” – att upplysa och gå på djupet, att göra politiken levande, spännande och begriplig. Låt mig ge några exempel. I fredagsupplagan (6/2 2009) avsätter la diaria en halvsida till att berätta att Marcos Carámbula kanske har satt ett datum för meddela att han ställer upp i Frente Amplios interna val av presidentkandidat, men inget är bestämt ännu. Torsdagen den 5/2 vigs hela sida två åt ett reportage om tidigare nämnda presidentkandidat Danilo Astoris besök i några av Montevideos fattigare områden – en ingående beskrivning av dagens evenemang men med väldigt lite information om vad Astori egentligen står för. I tisdags (10/2) fick före detta inrikesminister Guillermo Stirling en hel sidas utrymme i en intervju vars enda budskap var att Stirling inte vad nöjd med någon av sitt partis (PC – Partido Colorado) presidentkandidater.

Det är mitt i sommarledigheten i Uruguay. Kanske är det en (bort)förklaring till nyhetstorkan, något liknande brukar ju inträffa i Sverige i juli. Ovan nämnda artiklar får mig att ana att redaktionen inte direkt jobbat utifrån vad de själva reagerat på, vad som berört dem. Om dessa nyheter intresserar många är kanske jag som besökare i detta land inte rätt person att svara på, men jag känner mig tveksam. En insatt och partipolitiskt intresserad elit kanske, vilket i och för sig kan vara tidningens målgrupp.

”Allra överst på listan vill jag sätta viktighets- eller relevanskriteriet”, skriver Erik Fichtelius om nyhetsvärdering. Det vill jag också, men vad som är viktigt och relevant är en definitionsfråga, en svår sådan. Personligen ser jag en stor fara i den valbevakning som la diaria bedriver, men också den mediecirkus som utspelar sig inför svenska val. Jag tror nämligen inte att vi blir mer insatta i eller intresserade av allt det som går under samlingsbegreppet politik genom att läsa om spektakulära kampanjevenemang (alliansens badtunna har (tyvärr) evigt etsat sig fast i mitt minne…), kanske-nyheter eller maktstrider i partitopparna. Om la diarias reportrar använde sin tid till att söka nyheter bland "vanligt folk", istället för att följa presidentkandidaternas minsta vink och utspel, så skulle i alla fall jag läsa tidningen med större intresse på morgonen.