Ett slags avslut

Om "god" journalistik, frestande cocktails och blogghype
Blogginlägg E

Vad är egentligen poängen med journalistik? Vilken funktion har den, vilken funktion skulle den kunna ha? Vad är bra journalistik, vad är dålig? Vilka är journalistikens hinder, hur kan de övervinnas?

Sedan några år tillbaka har jag en slags ständig inre diskussion kring dessa frågor. En mediekritisk funktion konstant påslagen, något jag tror är typiskt för min generation och den tid jag lever i. Den medierade verklighet jag lever i, där journalistik – underhållning – debatt – information – konsumtion blandas till en beroendeframkallande cocktail, som min kropp ständigt suktar efter. Tankarna handlar mycket om mitt eget deltagande – som konsument (vilka källor litar jag på? Vilka tidningar vill jag läsa? Hur mycket ”information” vill jag ha? Hur många timmar på internet känns bra? etc.) och som producent (vill jag ge mig in i det journalistiska yrket? Kan jag ställa upp på villkoren, vill jag ha den positionen? Alternativt eller kommersiellt? Vad är egentligen syftet med mina mediala produkter? etc.).

Under kursens gång har vissa av frågorna ställts på sin spätts, trätt fram tydligare, argumenterats för och emot i litteratur, uppgifter, blogginlägg. Min allt mer slitna upplagan av Kovach och Rosenstiels ”The Elements of Journalism” har ständigt legat i väskan, åkt fram på bussresorna mellan Ciudad Vieja och Montevideos utkanter. Och den innehåller mycket, den där boken om vad nyhetsfolk bör veta och allmänheten förvänta sig. Den väcker tankar, ordnar tankar, kritiserar tankar. En del har fått mig att sucka, slå ihop boken och titta ut genom fönstret istället. Annat har fått mig att vika hundöron och komma ihåg, ta in.

Efter K&R:s uppradning av element och principer, historia, kritik och exempel, står i slutet av boken att läsa: ”The elements of journalism belong to citizens as much as they do to journalists for the simple reason (…) that these principles grow out of the function news plays in people’s lives, not out of some professional ethos” (s. 248-249). Ändå tycker jag att boken speglar något slags vördnad för det heliga journalistiska uppdraget, den goda, riktiga journalistiken. Själv känner jag inte någon sådan vördnad. Som tidigare uttrycks på denna blogg tycker jag istället att även (framförallt?) denna goda, riktiga, sanna, objektiva och professionella journalistik kan och bör granskas och kritiseras. (Vilket ju även Kovach och Rosenstiel, men med en annan utgångspunkt.)

Däremot håller jag med författarna i att journalistikens kärna (om en sådan finns) ligger i metoderna. Att man kan utveckla och använda metoder som strävar efter verifiering, icke-lögn, oberoende etc, och att dessa metoder borgar för god journalistik (för journalistik) mer än vilket medium du använder (dagstidning vs blogg) eller vem du är (utbildad journalist vs podradio-pratar). Här öppnas dörrarna för ett nytt och större journalistisktbegrepp och journalistisk verksamhet, som skulle kunna innefatta ökat aktivt deltagande och minskade makthierarkier i nyhetsproduktionen. Men om metoden representerar journalistiken blir innehållsdeklarationen extremt viktig. Hur har du fått fram denna information? Vilka är dina källor? Hur har du tolkat dem? Min erfarenhet är dock att t.ex. bloggare (som använder sig av journalistiska metoder) är betydligt bättre på detta än ”gammalmedia” av den enkla anledningen att det än så länge inte finns någon allmänt vedertagen praxis kring vad som ”är” bloggande. Därmed brukar källor och metoder noggrant redovisas om det rör sig om annat än eget tyckande. Även principer tycker jag bör beskrivas tydligare – vilka är vi/jag och varför gör vi/jag det vi/jag gör? Hur prioriterar och värderar vi/jag? Om detta tydliggörs blir distinktionen mellan "riktig" journalistik (gammalmedier) och allt det andra (sociala/"nya" medier) mindre viktig.

För det som kallas ”sociala medier” innefattar ju betydligt mer än bloggar. Och efter vad jag förstått existerar fortfarande en värld utanför internet. Personligen tycker jag om att läsa tidningen på papper medan jag dricker kaffe om morgnarna, jag gillar att se på film tillsammans med andra för att kunna diskutera den efteråt, och jag trivs med att få uppdatering av inrikespolitiska ärenden när jag köper bröd hos ”la gallega” på hörnet. Jag har faktiskt upptäckt att jag kan leva ett fullt och rikt liv utan Facebook och även om jag bara kollar mejlen var tredje dag!!! Min poäng med det här resonemanget är ungefär att jag inte känner något behov av att stämma in i lovsången till bloggar och internets politiska rörelser – den är stark redan utan min röst. Och också att jag tror det kan vara av vikt att mötas och skapa media IRL. Det finns många exempel på projekt utan kommersiella eller partipolitiska intressen, som förmedlar nyheter, diskussion, kultur inom ett visst community. Projekt där medierna (radio, tv, papperstidningar, webb) används som språkrör och där berättelsen om världen skapas kollektivt. Dessa projekt har potential att bidra med andra "sanningar" än de som en BBC-journalist kan nå.

Vilken är egentligen journalistikens funktion? Hur gör man bra journalistik?

Utan att rabbla element och argument kan jag ärligen säga att jag vet inte riktigt. Hade inte svaret innan denna kurs, har inte svaret efter. Däremot är jag mer motiverad att pröva, att göra tusen misstag men försöka ändå. Att aktivt delta i den stora cirkel av medieproducenter och journalister som sträcker sig långt utanför redaktioner och universitetsutbildningar. Som innefattar bloggar, dagstidningar och tidskrifter, kommunitära tv-sändningar i Rio de Janeiros kåkstäder och Sveriges Radio, globala internetkampanjer och piratradion i din förort. Och att kanske därmed kunna utöka mitt eget och andras handlingsutrymme i den medierade verklighet vi lever i.
.
.
p.s. ledsen jag försvann lite från ämnet d.s.
.

Kulturhuset med eget liv.

En timme från Montevideos centrum ligger Paso Escobar. Förorten har vuxit fram på ockuperad mark, och de flesta invånarna har själva byggt sina hus. Här finns också Guidaí, ett egensinnigt kulturhus som likt en vildros växer och spretar åt alla möjliga håll. Allt det behöver är kärlek och lite vatten…

– Det finns inget vatten! Det är karneval och det finns inget vatten!
Kvinnan som talar spärrar upp ögonen, gestikulerar med händerna och tittar rakt in i videokameran som åttaåriga Ana Clara håller upp. Ana Clara och några andra barn har fått i uppgift att dokumentera dagens händelser.
.....Det är tidig eftermiddag, en fredag i februari, och i Kulturhuset Guidaí råder full aktivitet. Om några timmar börjar Paso Escobars årliga karneval, och ännu finns mycket att förbereda. Lufthål måste klippas i de stora pappfigurerna, cabezudos, som rymmer en hel person. Flaggor tillverkas av färgglada tyger och långa sockerrör. Glödlampor hängs upp över utomhusscenen, ljudanläggningen är på väg.
.....Ett 20-tal personer rör sig ut och in i det låga stenhuset, tiden är knapp men de hjälpsamma händerna många. Ute på gården förklarar Alfredo Barboza, en av kulturhusets ständiga resurser, hur glittrande frigolitkulor ska fästas på en lång svart orm. Ormen, som är tillverkad av sopsäckar och plaströr, kommer att bli en succé – om den bara blir klar! Och hur ska det gå med de friterade bröden, tortas fritas, som ska bakas och säljas under kvällen – det finns ju inget vatten!

.. .. ..

– Dansgruppen Galardón har vi inte sett till på ett par veckor nu. Det beror antagligen på att skolorna har startat och några av dem har blivit äldre och börjat jobba. Under sommarlovet bor de praktiskt taget här.
.....Det är i mitten av april och hösten börjar smyga sig på i Uruguay. På dagarna värmer solen fortfarande, men sommarens karnevalsyra har bytts ut mot vardag, och det börjar bli mörkare om kvällarna. Kulturhuset Guidaí är tomt denna torsdagseftermiddag, så när som på Alfredo och Leo, som kommit för att planera en serie workshops.
– Vårt senaste projekt är bion som vi inrett i ett av rummen, fortsätter Alfredo. Under påsklovet visade vi film flera timmar om dagen, både för barn och vuxna. Förhoppningsvis kan bion bli en återkommande aktivitet varje vecka, som folk känner till och besöker.

De senaste åren har någon sådan kontinuitet annars inte funnits på Guidaí. Huset byggdes i början av 2000-talet med holländska biståndspengar, och drevs tidigare av en NGO. De ordnade kurser i till exempel matlagning, sömnad och hårklippning.
– Sådana kurser är folk här i området vana vid, och många deltog. Men till slut fick NGO:n nog, och ringde runt för att höra om någon ville ta över verksamheten. Alternativet för dem var att bränna ner byggnaden, berättar Alfredo.
.....Han tillhör en grupp grannar som sedan tidigare jobbade med sociala och kulturella projekt i området, så som den årliga karnevalen. De bestämde sig för att ta sig an det övergivna huset, och göra det till sin bas.
.....Vem som i laglig mening är ägare till marken vet de inte riktigt, något som inte är ovanligt i Uruguay. Landets återkommande ekonomiska kriser har lämnat ett stort antal övergivna byggnader och marker efter sig, med oklara ägandeförhållanden. Hela området Paso Escobar består av egenhändigt konstruerade hus på ockuperad jord – ett resultat av de senaste krisåren i början av 2000-talet. En kris som landet inte har återhämtat sig från ännu.

Sedan Alfredo och de andra grannarna tog över Guidaí för två år sedan har kulturhuset fått leva sitt eget liv, växa åt de håll och i den takt som omständigheterna möjliggjort. Tonåringarna i dansgruppen Galardón flyttade snabbt in i ett av rummen, målade sitt namn på dörren och gjorde utrymmet till sitt. Trumgruppen Lonjas del puente träffas en gång i veckan för repetition ute på gården. Workshops och kurser startar i takt med att en lämplig ledare dyker upp.
– Nu är det säkert två månader sedan sist vi hade stormöte med alla inblandade. Men det oroar mig inte särskilt mycket, verksamheten lever och utvecklas ändå, säger Alfredo. Vi som jobbar med kulturhuset gör det inte för att någon betalar oss. Därför tycker jag att det är viktigt att vi gör sådant som vi själva tycker är roligt och intressant. Vi driver inte huset för utomstående som kan komma hit och lära sig klippa hår längre, vi driver det lika mycket för oss själva som för andra.
.....Själv hoppas han kunna utveckla barnbiblioteket som man har börjat bygga upp. Kanske bjuda in lågstadieklasser från närliggande skolor.
– Det finns inget annat barnbibliotek i närheten, och de vanliga biblioteken har knappt några barnböcker alls. Så det borde finnas ett intresse. Sen har vi planer på att ordna en punkspelning här på gården. Jag blir glad bara av tanken på en massa punkare här, och på vilken effekt det skulle kunna ha i området.

Fredagen i februari. Karnevalståget har under eftermiddagen dragit fram över lervägarna i Paso Escobar, med flaggor, pappfigurer, trummor, en svart glittrande orm, buller och skratt. Solen har gått ner men scenen utanför kulturhuset Guidaí är upplyst av spotlights och glödlampor på rad. Medlemmarna i Galardón har sytt dräkter i rosa paljettyg, och dansar till ”Lady Marmelade” och andra hits. Publiken jublar. Kön ringlar sig långsamt in genom kulturhusets lilla entré, efter en sådan här dag vill alla ha samma sak. Tortas fritas. Som tur är började vattnet rinna i sista sekund och produktionen är i full gång. Karnevalen är räddad.