Kulturhuset med eget liv.

En timme från Montevideos centrum ligger Paso Escobar. Förorten har vuxit fram på ockuperad mark, och de flesta invånarna har själva byggt sina hus. Här finns också Guidaí, ett egensinnigt kulturhus som likt en vildros växer och spretar åt alla möjliga håll. Allt det behöver är kärlek och lite vatten…

– Det finns inget vatten! Det är karneval och det finns inget vatten!
Kvinnan som talar spärrar upp ögonen, gestikulerar med händerna och tittar rakt in i videokameran som åttaåriga Ana Clara håller upp. Ana Clara och några andra barn har fått i uppgift att dokumentera dagens händelser.
.....Det är tidig eftermiddag, en fredag i februari, och i Kulturhuset Guidaí råder full aktivitet. Om några timmar börjar Paso Escobars årliga karneval, och ännu finns mycket att förbereda. Lufthål måste klippas i de stora pappfigurerna, cabezudos, som rymmer en hel person. Flaggor tillverkas av färgglada tyger och långa sockerrör. Glödlampor hängs upp över utomhusscenen, ljudanläggningen är på väg.
.....Ett 20-tal personer rör sig ut och in i det låga stenhuset, tiden är knapp men de hjälpsamma händerna många. Ute på gården förklarar Alfredo Barboza, en av kulturhusets ständiga resurser, hur glittrande frigolitkulor ska fästas på en lång svart orm. Ormen, som är tillverkad av sopsäckar och plaströr, kommer att bli en succé – om den bara blir klar! Och hur ska det gå med de friterade bröden, tortas fritas, som ska bakas och säljas under kvällen – det finns ju inget vatten!

.. .. ..

– Dansgruppen Galardón har vi inte sett till på ett par veckor nu. Det beror antagligen på att skolorna har startat och några av dem har blivit äldre och börjat jobba. Under sommarlovet bor de praktiskt taget här.
.....Det är i mitten av april och hösten börjar smyga sig på i Uruguay. På dagarna värmer solen fortfarande, men sommarens karnevalsyra har bytts ut mot vardag, och det börjar bli mörkare om kvällarna. Kulturhuset Guidaí är tomt denna torsdagseftermiddag, så när som på Alfredo och Leo, som kommit för att planera en serie workshops.
– Vårt senaste projekt är bion som vi inrett i ett av rummen, fortsätter Alfredo. Under påsklovet visade vi film flera timmar om dagen, både för barn och vuxna. Förhoppningsvis kan bion bli en återkommande aktivitet varje vecka, som folk känner till och besöker.

De senaste åren har någon sådan kontinuitet annars inte funnits på Guidaí. Huset byggdes i början av 2000-talet med holländska biståndspengar, och drevs tidigare av en NGO. De ordnade kurser i till exempel matlagning, sömnad och hårklippning.
– Sådana kurser är folk här i området vana vid, och många deltog. Men till slut fick NGO:n nog, och ringde runt för att höra om någon ville ta över verksamheten. Alternativet för dem var att bränna ner byggnaden, berättar Alfredo.
.....Han tillhör en grupp grannar som sedan tidigare jobbade med sociala och kulturella projekt i området, så som den årliga karnevalen. De bestämde sig för att ta sig an det övergivna huset, och göra det till sin bas.
.....Vem som i laglig mening är ägare till marken vet de inte riktigt, något som inte är ovanligt i Uruguay. Landets återkommande ekonomiska kriser har lämnat ett stort antal övergivna byggnader och marker efter sig, med oklara ägandeförhållanden. Hela området Paso Escobar består av egenhändigt konstruerade hus på ockuperad jord – ett resultat av de senaste krisåren i början av 2000-talet. En kris som landet inte har återhämtat sig från ännu.

Sedan Alfredo och de andra grannarna tog över Guidaí för två år sedan har kulturhuset fått leva sitt eget liv, växa åt de håll och i den takt som omständigheterna möjliggjort. Tonåringarna i dansgruppen Galardón flyttade snabbt in i ett av rummen, målade sitt namn på dörren och gjorde utrymmet till sitt. Trumgruppen Lonjas del puente träffas en gång i veckan för repetition ute på gården. Workshops och kurser startar i takt med att en lämplig ledare dyker upp.
– Nu är det säkert två månader sedan sist vi hade stormöte med alla inblandade. Men det oroar mig inte särskilt mycket, verksamheten lever och utvecklas ändå, säger Alfredo. Vi som jobbar med kulturhuset gör det inte för att någon betalar oss. Därför tycker jag att det är viktigt att vi gör sådant som vi själva tycker är roligt och intressant. Vi driver inte huset för utomstående som kan komma hit och lära sig klippa hår längre, vi driver det lika mycket för oss själva som för andra.
.....Själv hoppas han kunna utveckla barnbiblioteket som man har börjat bygga upp. Kanske bjuda in lågstadieklasser från närliggande skolor.
– Det finns inget annat barnbibliotek i närheten, och de vanliga biblioteken har knappt några barnböcker alls. Så det borde finnas ett intresse. Sen har vi planer på att ordna en punkspelning här på gården. Jag blir glad bara av tanken på en massa punkare här, och på vilken effekt det skulle kunna ha i området.

Fredagen i februari. Karnevalståget har under eftermiddagen dragit fram över lervägarna i Paso Escobar, med flaggor, pappfigurer, trummor, en svart glittrande orm, buller och skratt. Solen har gått ner men scenen utanför kulturhuset Guidaí är upplyst av spotlights och glödlampor på rad. Medlemmarna i Galardón har sytt dräkter i rosa paljettyg, och dansar till ”Lady Marmelade” och andra hits. Publiken jublar. Kön ringlar sig långsamt in genom kulturhusets lilla entré, efter en sådan här dag vill alla ha samma sak. Tortas fritas. Som tur är började vattnet rinna i sista sekund och produktionen är i full gång. Karnevalen är räddad.