Ett slags avslut

Om "god" journalistik, frestande cocktails och blogghype
Blogginlägg E

Vad är egentligen poängen med journalistik? Vilken funktion har den, vilken funktion skulle den kunna ha? Vad är bra journalistik, vad är dålig? Vilka är journalistikens hinder, hur kan de övervinnas?

Sedan några år tillbaka har jag en slags ständig inre diskussion kring dessa frågor. En mediekritisk funktion konstant påslagen, något jag tror är typiskt för min generation och den tid jag lever i. Den medierade verklighet jag lever i, där journalistik – underhållning – debatt – information – konsumtion blandas till en beroendeframkallande cocktail, som min kropp ständigt suktar efter. Tankarna handlar mycket om mitt eget deltagande – som konsument (vilka källor litar jag på? Vilka tidningar vill jag läsa? Hur mycket ”information” vill jag ha? Hur många timmar på internet känns bra? etc.) och som producent (vill jag ge mig in i det journalistiska yrket? Kan jag ställa upp på villkoren, vill jag ha den positionen? Alternativt eller kommersiellt? Vad är egentligen syftet med mina mediala produkter? etc.).

Under kursens gång har vissa av frågorna ställts på sin spätts, trätt fram tydligare, argumenterats för och emot i litteratur, uppgifter, blogginlägg. Min allt mer slitna upplagan av Kovach och Rosenstiels ”The Elements of Journalism” har ständigt legat i väskan, åkt fram på bussresorna mellan Ciudad Vieja och Montevideos utkanter. Och den innehåller mycket, den där boken om vad nyhetsfolk bör veta och allmänheten förvänta sig. Den väcker tankar, ordnar tankar, kritiserar tankar. En del har fått mig att sucka, slå ihop boken och titta ut genom fönstret istället. Annat har fått mig att vika hundöron och komma ihåg, ta in.

Efter K&R:s uppradning av element och principer, historia, kritik och exempel, står i slutet av boken att läsa: ”The elements of journalism belong to citizens as much as they do to journalists for the simple reason (…) that these principles grow out of the function news plays in people’s lives, not out of some professional ethos” (s. 248-249). Ändå tycker jag att boken speglar något slags vördnad för det heliga journalistiska uppdraget, den goda, riktiga journalistiken. Själv känner jag inte någon sådan vördnad. Som tidigare uttrycks på denna blogg tycker jag istället att även (framförallt?) denna goda, riktiga, sanna, objektiva och professionella journalistik kan och bör granskas och kritiseras. (Vilket ju även Kovach och Rosenstiel, men med en annan utgångspunkt.)

Däremot håller jag med författarna i att journalistikens kärna (om en sådan finns) ligger i metoderna. Att man kan utveckla och använda metoder som strävar efter verifiering, icke-lögn, oberoende etc, och att dessa metoder borgar för god journalistik (för journalistik) mer än vilket medium du använder (dagstidning vs blogg) eller vem du är (utbildad journalist vs podradio-pratar). Här öppnas dörrarna för ett nytt och större journalistisktbegrepp och journalistisk verksamhet, som skulle kunna innefatta ökat aktivt deltagande och minskade makthierarkier i nyhetsproduktionen. Men om metoden representerar journalistiken blir innehållsdeklarationen extremt viktig. Hur har du fått fram denna information? Vilka är dina källor? Hur har du tolkat dem? Min erfarenhet är dock att t.ex. bloggare (som använder sig av journalistiska metoder) är betydligt bättre på detta än ”gammalmedia” av den enkla anledningen att det än så länge inte finns någon allmänt vedertagen praxis kring vad som ”är” bloggande. Därmed brukar källor och metoder noggrant redovisas om det rör sig om annat än eget tyckande. Även principer tycker jag bör beskrivas tydligare – vilka är vi/jag och varför gör vi/jag det vi/jag gör? Hur prioriterar och värderar vi/jag? Om detta tydliggörs blir distinktionen mellan "riktig" journalistik (gammalmedier) och allt det andra (sociala/"nya" medier) mindre viktig.

För det som kallas ”sociala medier” innefattar ju betydligt mer än bloggar. Och efter vad jag förstått existerar fortfarande en värld utanför internet. Personligen tycker jag om att läsa tidningen på papper medan jag dricker kaffe om morgnarna, jag gillar att se på film tillsammans med andra för att kunna diskutera den efteråt, och jag trivs med att få uppdatering av inrikespolitiska ärenden när jag köper bröd hos ”la gallega” på hörnet. Jag har faktiskt upptäckt att jag kan leva ett fullt och rikt liv utan Facebook och även om jag bara kollar mejlen var tredje dag!!! Min poäng med det här resonemanget är ungefär att jag inte känner något behov av att stämma in i lovsången till bloggar och internets politiska rörelser – den är stark redan utan min röst. Och också att jag tror det kan vara av vikt att mötas och skapa media IRL. Det finns många exempel på projekt utan kommersiella eller partipolitiska intressen, som förmedlar nyheter, diskussion, kultur inom ett visst community. Projekt där medierna (radio, tv, papperstidningar, webb) används som språkrör och där berättelsen om världen skapas kollektivt. Dessa projekt har potential att bidra med andra "sanningar" än de som en BBC-journalist kan nå.

Vilken är egentligen journalistikens funktion? Hur gör man bra journalistik?

Utan att rabbla element och argument kan jag ärligen säga att jag vet inte riktigt. Hade inte svaret innan denna kurs, har inte svaret efter. Däremot är jag mer motiverad att pröva, att göra tusen misstag men försöka ändå. Att aktivt delta i den stora cirkel av medieproducenter och journalister som sträcker sig långt utanför redaktioner och universitetsutbildningar. Som innefattar bloggar, dagstidningar och tidskrifter, kommunitära tv-sändningar i Rio de Janeiros kåkstäder och Sveriges Radio, globala internetkampanjer och piratradion i din förort. Och att kanske därmed kunna utöka mitt eget och andras handlingsutrymme i den medierade verklighet vi lever i.
.
.
p.s. ledsen jag försvann lite från ämnet d.s.
.

Kulturhuset med eget liv.

En timme från Montevideos centrum ligger Paso Escobar. Förorten har vuxit fram på ockuperad mark, och de flesta invånarna har själva byggt sina hus. Här finns också Guidaí, ett egensinnigt kulturhus som likt en vildros växer och spretar åt alla möjliga håll. Allt det behöver är kärlek och lite vatten…

– Det finns inget vatten! Det är karneval och det finns inget vatten!
Kvinnan som talar spärrar upp ögonen, gestikulerar med händerna och tittar rakt in i videokameran som åttaåriga Ana Clara håller upp. Ana Clara och några andra barn har fått i uppgift att dokumentera dagens händelser.
.....Det är tidig eftermiddag, en fredag i februari, och i Kulturhuset Guidaí råder full aktivitet. Om några timmar börjar Paso Escobars årliga karneval, och ännu finns mycket att förbereda. Lufthål måste klippas i de stora pappfigurerna, cabezudos, som rymmer en hel person. Flaggor tillverkas av färgglada tyger och långa sockerrör. Glödlampor hängs upp över utomhusscenen, ljudanläggningen är på väg.
.....Ett 20-tal personer rör sig ut och in i det låga stenhuset, tiden är knapp men de hjälpsamma händerna många. Ute på gården förklarar Alfredo Barboza, en av kulturhusets ständiga resurser, hur glittrande frigolitkulor ska fästas på en lång svart orm. Ormen, som är tillverkad av sopsäckar och plaströr, kommer att bli en succé – om den bara blir klar! Och hur ska det gå med de friterade bröden, tortas fritas, som ska bakas och säljas under kvällen – det finns ju inget vatten!

.. .. ..

– Dansgruppen Galardón har vi inte sett till på ett par veckor nu. Det beror antagligen på att skolorna har startat och några av dem har blivit äldre och börjat jobba. Under sommarlovet bor de praktiskt taget här.
.....Det är i mitten av april och hösten börjar smyga sig på i Uruguay. På dagarna värmer solen fortfarande, men sommarens karnevalsyra har bytts ut mot vardag, och det börjar bli mörkare om kvällarna. Kulturhuset Guidaí är tomt denna torsdagseftermiddag, så när som på Alfredo och Leo, som kommit för att planera en serie workshops.
– Vårt senaste projekt är bion som vi inrett i ett av rummen, fortsätter Alfredo. Under påsklovet visade vi film flera timmar om dagen, både för barn och vuxna. Förhoppningsvis kan bion bli en återkommande aktivitet varje vecka, som folk känner till och besöker.

De senaste åren har någon sådan kontinuitet annars inte funnits på Guidaí. Huset byggdes i början av 2000-talet med holländska biståndspengar, och drevs tidigare av en NGO. De ordnade kurser i till exempel matlagning, sömnad och hårklippning.
– Sådana kurser är folk här i området vana vid, och många deltog. Men till slut fick NGO:n nog, och ringde runt för att höra om någon ville ta över verksamheten. Alternativet för dem var att bränna ner byggnaden, berättar Alfredo.
.....Han tillhör en grupp grannar som sedan tidigare jobbade med sociala och kulturella projekt i området, så som den årliga karnevalen. De bestämde sig för att ta sig an det övergivna huset, och göra det till sin bas.
.....Vem som i laglig mening är ägare till marken vet de inte riktigt, något som inte är ovanligt i Uruguay. Landets återkommande ekonomiska kriser har lämnat ett stort antal övergivna byggnader och marker efter sig, med oklara ägandeförhållanden. Hela området Paso Escobar består av egenhändigt konstruerade hus på ockuperad jord – ett resultat av de senaste krisåren i början av 2000-talet. En kris som landet inte har återhämtat sig från ännu.

Sedan Alfredo och de andra grannarna tog över Guidaí för två år sedan har kulturhuset fått leva sitt eget liv, växa åt de håll och i den takt som omständigheterna möjliggjort. Tonåringarna i dansgruppen Galardón flyttade snabbt in i ett av rummen, målade sitt namn på dörren och gjorde utrymmet till sitt. Trumgruppen Lonjas del puente träffas en gång i veckan för repetition ute på gården. Workshops och kurser startar i takt med att en lämplig ledare dyker upp.
– Nu är det säkert två månader sedan sist vi hade stormöte med alla inblandade. Men det oroar mig inte särskilt mycket, verksamheten lever och utvecklas ändå, säger Alfredo. Vi som jobbar med kulturhuset gör det inte för att någon betalar oss. Därför tycker jag att det är viktigt att vi gör sådant som vi själva tycker är roligt och intressant. Vi driver inte huset för utomstående som kan komma hit och lära sig klippa hår längre, vi driver det lika mycket för oss själva som för andra.
.....Själv hoppas han kunna utveckla barnbiblioteket som man har börjat bygga upp. Kanske bjuda in lågstadieklasser från närliggande skolor.
– Det finns inget annat barnbibliotek i närheten, och de vanliga biblioteken har knappt några barnböcker alls. Så det borde finnas ett intresse. Sen har vi planer på att ordna en punkspelning här på gården. Jag blir glad bara av tanken på en massa punkare här, och på vilken effekt det skulle kunna ha i området.

Fredagen i februari. Karnevalståget har under eftermiddagen dragit fram över lervägarna i Paso Escobar, med flaggor, pappfigurer, trummor, en svart glittrande orm, buller och skratt. Solen har gått ner men scenen utanför kulturhuset Guidaí är upplyst av spotlights och glödlampor på rad. Medlemmarna i Galardón har sytt dräkter i rosa paljettyg, och dansar till ”Lady Marmelade” och andra hits. Publiken jublar. Kön ringlar sig långsamt in genom kulturhusets lilla entré, efter en sådan här dag vill alla ha samma sak. Tortas fritas. Som tur är började vattnet rinna i sista sekund och produktionen är i full gång. Karnevalen är räddad.

Free Dawit Isaak.

Om engagerade chefredaktörer (?), talonger och icke-slumpen
Blogginlägg D

Kampanjjournalistik; benämning på den form av journalistik där man inte objektivt redovisar fakta utan istället i ett visst syfte vinklar presentationen. Detta syfte kan vara att åstadkomma t.ex. en sensation, skandal, folkstorm eller beslutsändring. En vanlig metod kampanjjournalisten använder är att låta intervjua personer som säger just det journalisten själv vill säga eller framhäva. Och så vidare. (wikipedia.se 21/4 2009)

Medier är inte neutrala, inte opolitiska. Tvärtom. Medier är höger och vänster, traditionella och alternativa, kritiska och kommersiella, frihetliga och feministiska, konservativa och kapitalistiska, för och emot. Medier föds ur idéer, lever i idéer, representerar idéer. Idéer påverkar vad som väljs ut – vilka ämnen, vad som undersöks, vilken framställning, vem som intervjuas, vilka ord – och idéer påverkar vad som väljs bort. Medier är inte neutrala, vare sig en ”Free Dawit”-banner ligger högst upp nej förlåt nästan längst ner (expressen.se 21/4 2009) på dess webbsida eller inte.

Det finns alltid tankar bakom texter som skrivs, det finns anledningar till att Expressen toppar med andra nyheter än DN som toppar med andra nyheter än Arbetare som… Andra nyheter, eller samma nyheter, på andra sätt. Det är inte en slump, det finns anledningar. Politiska och ekonomiska och ideologiska anledningar, det är ingen slump. Så driver de då inte alltid kampanjer? Är skillnaden verkligen så stor mellan den ”riktiga”, ”objektiva” journalistiken och den s.k. vinklade? Public service-medierna hävdar hela sin existens i en evig kampanj för den parlamentariska demokratin, yttrandefrihet, rätt till information etc. Det är också en vinkling, en idévärld som påverkar presentation och urval. Att tro att DN:s kampanjande (/politik/idévärld) endast (sic) finns i ledare, krönikor och på kultursidor visade sig naivt vid senaste valet om inte förr, vilket flera medieanalytiker påpekat. Och så vidare. Och så vidare.

Därmed inte sagt att mediernas bästa användningsområde är kampanjer a la ”Skicka in din talong och stöd uppropet för det nedläggningshotade sjukhuset”. För varför ska en liten (eller stor) redaktion ha rätt att formulera ”folkets” krav, välja ut vilka frågor som är värda en kampanj, en talong? Särskilt om man ser journalistiken och medierna som tjänare i allmänhetens intresse. Att informera folket som ett ädelt uppdrag. Då borde väl en bättre användning av journalisternas tid och tidningens papper vara, att informera om initiativ, upprop, uppror (och analysera, förklara och kritisera dem) än att publicera talonger. Och om chefredaktören på just den här tidningen tycker att nedläggningen av sjukhuset är en förfärlig sak, så har hon ju likt oss andra sin fritid att engagera sig i kampen och starta upprop/uppror. Till skillnad från oss andra har hon dessutom möjlighet att sätta sina reportrar på att kritiskt granska beslutsprocessen, utan att för den sakens skull nödvändigtvis ägna sig åt kampanjjournalistik (enligt begreppets wiki-defintion). Och så vidare.

Dock. Och här finns ett viktigt dock. Dock, så tycker jag att Dawit Isaak är ett undantag. För det fallet berör inte bara en sakfråga vilken som helst. Det berör medierna som fenomen, journalisterna som yrkesgrupp, en kollega. Och den kampen kanske ingen kommer att föra, den solidariteten kanske ingen kommer att visa, om inte just journalisterna gör det.

Och så vidare.

__________________________________________________________

Uppdatering:

"Press freedom barometer 2009: 16 journalister dödade, 145 journalister fängslade, 9 medieassistenter fängslade, 68 cyberdissidenter fängslade." (reportrarutangranser.se 23/4 2009)

Därför är Dawit Isaak ett undantag. Därför är Dawit Isaak inte något undantag.

(Tack ghen för tipset)
__________________________________________________________
.

Frilansaren som tar sin tid och prioriterar sitt hur

Ett samtal i skymningen med Ina Godoy

jag lyssnade så mycket på de där sångerna
att jag gjorde mig till ägare
ville att någon skulle vara gjord för mig
jag fantiserade så mycket om de där vägarna
att jag reste
jag ville att en av de där månarna skulle vara vår
jag kände så mycket det där avståndet
att jag tog det
allt hamnade så nära
så jag avlägsnade mig

Jag är ingen skicklig översättare, ingen poet. Vet inte om mina svenska ord gör rätta åt originalets spanska. Men jag tänker, att kanske är det som Ina Godoy säger: Att journalistikens konstnärlighet handlar om att berätta vackra historier, på ett vackert sätt. Att dela med sig av något som man själv tyckte om att veta eller känna till. Om det är så, vill jag dela med mig av Inas dikt, hennes foton, hennes konstnärlighet.
– Jag har skrivit sen jag var liten, men att studera kreativt skrivande tilltalade mig inte. Det kändes pressande, som att i så fall måste jag bli författare och leva av det. Om jag ska skriva böcker, vill jag skriva dem av en annan anledning, inte för att jag studerat det och måste leva av det. För mig lät det som att kommersialisera något som var livsviktigt. Så jag började studera journalistik istället.
Och journalist blev hon, Ina Godoy. Först i Buenos Aires, där hon läst på universitetet. Därefter, sedan fem år tillbaka, i Montevideo. Till uppväxtorten kunde hon inte återvända, jobbmöjligheterna var lika med noll i den argentinska småstaden. Så det fick bli en flytt till andra sidan Río de la Plata, när Buenos Aires började kännas för stort och stressigt.
– I Uruguay blev jag erbjuden jobb som nyhetsreporter på tv. Jag hatade det, hatade att vara framför kameran och att hela tiden stressa från en plats till en annan. Lite mer än ett år stod jag ut, det var en uppoffring för att installera mig i Montevideo. Det är enda gången jag har varit anställd och fått en månadslön.

Frilansare bland fruktträd
Vi sitter i trädgården till hennes lilla hus i Barrio Sur i Montevideo. Dricker maté, Uruguays te-liknande nationaldryck, och talar om journalistens arbetsvillkor. Fruktträden och blommorna börjar försvinna in i skymningen, ett klockspel klingar i den svaga brisen. Det tycks mig vara en ganska harmonisk arbetsplats för en frilansande kulturskribent.
– Det är en stor frihet att själv kunna bygga upp en struktur för sitt yrkesliv. Jag är något av en ensamvarg, och min arbetsform är en konsekvens av det. Det negativa med att jobba som frilansare är att du själv måste organisera dig hela tiden, du har ingen som skyndar på dig. Och det kan vara svårt att hålla rytmen när man jobbar hemifrån, det finns alltid saker att göra. Tvätta, laga mat, svara i telefon. Där sjunker produktiviteten lite.

Prioriterar hur:et
Redaktionernas stressade och trånga kontorslandskap har hon aldrig tyckt om, alltid försökt undvika. Att producera en artikel om dagen är otänkbart för Ina, hon jobbar på ett annat sätt. Lägger tid på efterforskningar, skrivande och framställning.
– Lika viktigt som vad man berättar, är hur man berättar det. Att inte bara informera korrekt och sanningsenligt, de formella kraven. Det finns ett ”vad” och ett ”hur”, och det tycks mig att hur:et struntar man ofta i. För mig är det lika viktigt. Framförallt just nu, med det informationsöverskott som finns. På en redaktion vet jag inte om det är möjligt att prioritera på det sättet, det är en annan rytm, en annan form.

Låga löner på nyhetsfabriken
Ina berättar att hon i slutet på förra året ändå sökte en fast tjänst, på den lilla nystartade dagstidningen la diaria. Men om inte redaktionsrädslan avskräckte så gjorde lönen det. På la diaria tjänar en fast anställd redaktör 2 000 kronor i månaden. För ett frilandsuppdrag får Ina 350 kr, ingenting, som hon säger.
– Tidningsjournalistik är inte välbetalt, varken i Argentina eller i Uruguay. Inom tv så finns det andra pengar, där är lönerna mycket högre. På El País, som är en av de största tidningarna och ett gigantiskt företag, betalar de 600 kr för en artikel. Jag vet att lönerna är bättre, minst 5 000 kronor i månaden. Men du jobbar 10-12 timmar om dagen och det är som en korvfabrik. Nyheterna är som korvar, du skriver om det som kommer, skriver och skriver och skriver.

Företagen tjänar på frilansare
I Sverige slår den ekonomiska krisen hårt mot reklamfinansierade medier. Många journalisters arbeten hänger lösa när redaktionerna skärs ner kraftigt. Jag frågar Ina om hon kan se en liknande tendens i Uruguay.
– Hela förra året jobbade jag med ett tidskriftsprojekt som var jättebra. Den skulle delas ut gratis, och allt var planerat. Men till slut sa företaget nej, att man inte ville göra den investeringen just nu. Den ekonomiska krisen kan ha varit en anledning. Men annars har jag inte märkt någon större effekt ännu. I Buenos Aires har jag hört talas om fler uppsägningar. Det är ju fler multinationella företag där också.
– Som frilansare är det lätt att få tag på arbete här, för det är en form som företagen tjänar på. De betalar ingenting för dig, inte skatter eller sociala avgifter, de betalar bara för artikeln. Företaget har inget som helst ansvar för dig.
Jag funderar tyst på om krisen kommer att föra med sig att samma modell anammas i Sverige.

Bra och dåligt använd subjektivitet
Mörkret lägger sig allt tätar över trädgården och jag börjar frysa lite. Ina röker Lucky Strike och räcker med jämna mellanrum över en ny maté till mig. Drycken serveras inte i vanliga koppar, utan i en slags kupa med metallsugrör, som skickas fram och tillbaka. Mellan omgångarna hälls hett vatten över örten i kupan. Vi kommer in på de mer filosofiska resonemangen, om journalismens syfte och om objektivitet.
– Journalistiken är alltid filtrerad genom journalistens åsikter, den är alltid subjektiv. Inom kulturjournalistiken är det grundläggande att bland in sin åsikt, att prata om konst på ett objektivt sätt är ganska motsägelsefullt. Generellt tror jag att en objektiv journalistik är en omöjlighet.
Ina är kritisk till Uruguays stora dagstidningar, som hon ibland jobbar för.
– El país till exempel är hemsk, du läser den och kan inte tro det är sant. Hela stilen känns gammal, det redaktionella materialet är en skam. Där märker man den dåligt använda subjektiviteten. I allt de skriver kritiserar de regeringen, du märker att allt är genomsyrat av en mycket tydlig politisk koppling. Det är en av de största dagstidningarna här, men journalistiskt är den oseriös. Jag skriver som tur är för kulturbilagan, som är en separat del.

Oberoende journalistik på frammarsch
Något hoppfullt finner hon dock hos en annan återkommande arbetsgivare, la diaria. Tidningen startades för tre år sedan av en grupp unga journalister, och har snabbt vunnit prestige och erkännande.
– Deras slogan är ”la diaria – tidningen som är beroende enbart av dig”, eftersom man finansieras genom prenumerationer och därmed inte är beroende av högre strukturer. Varken politiska eller kommersiella. Det är jättebra.
– Uruguay är ett eftersläntrarland, det tar lång tid innan saker kommer hit. Det finns en långsamhet i landet. Men det händer grejer ändå, med andra tidsperspektiv, men det händer grejer. La diaria är ett exempel på det.
Kanske inte så mycket för vad de gör, som hur de gör det.

Text: Moa Matsdotter
Foto: Ina Godoy

__________________________________________________________________

Inas artiklar, poesi och fotografier hittar du på:

http://angeldelaciudad.blogspot.com/

__________________________________________________________________

Om Ina Godoy

Ålder: 31 år
Nationalitet: Argentinare genom födsel, uruguayan genom val.
Jobbar som: Frilansande kulturskribent och manusförfattare för dokumentärfilm och tv.

Roligaste reportagen:
– Jag hade nyss börjat jobba, med tv. Jag var väldigt ung, 19 år tror jag. Vi intervjuade Andrés Calamaro, en argentinsk musiker, som var en stor, stor idol för mig. Det var en mycket stark upplevelse att vara där.

– Jag gjorde en serie om yrken som höll på att försvinna. Alla intervjuer var underbara, jag älskar den typen av livshistorier. Där var en som jobbade med att laga stadens klockor, på kyrkor och torn och sånt. Han är den enda i staden som gör det. Och några gamla tvätterskor, de hade en massa hemligheter för att få bort fläckar. Jag blev väldigt tillfredsställd av att göra de där intervjuerna, folk blev så uppspelta och kände sig uppvärderade.

Värsta jobben:
– Som tv-reporter. Jag blev galen av det, gillade det verkligen inte.

– När någon intervjuad blir upprörd över det du skrev. Du lägger ner det bästa du har och sen ringer någon och skäller ut dig. Eller när du får in något sakfel, och så ringer läsarna och klagar. Sånt händer, ingen är perfekt. Men det är jobbigt när man skriver i en tidning, och den finns kvar för evigt med ens namn under texten.

El Choco

Om litterär journalistik, tolkningar och ansvar
Blogginlägg C

Jag tänker på min bror när jag lyssnar till ”El Choco – svensken i Bolivias mest ökända fängelse”. Han är 17 år, min bror. Pluggar på naturvetarlinjen på gymnasiet i Visby. Gillar sin dator och ironi. Läser mandarin och spanska som språktillval. Jag tänker att de pratar en del om Latinamerika på spanskalektionerna, studerar historia och samhällsssystem (i alla fall står det i läroplanen att de ska göra sånt). Jag tänker att min brorsa borde läsa ”El Choco” av Markus Lutteman.

Själv blir jag helt besatt av ”El Choco”, kan inte sluta lyssna. Boken handlar om göteborgaren Jonas, vars drogmissbruk driver honom till skulder som driver honom till knarksmuggling. Ett försök till knarksmuggling i alla fall, han kommer inte längre än till flygplatsen, hamnar istället på, just det – Bolivias mest okända fängelse. Men lika mycket som det är Jonas berättelse, är det också själva fängelsets, El penal de San Pedro. Och inte nog med det, författaren tillika journalisten Lutteman lyckas också förmedla droghandelns historia, och Bolivias. Jag blir helt besatt, vill veta alla morbida detaljer om kåkfararna, (mannen vars familjebolag inte bara körde taxi utan också rånmördade sina kunder och begravde dem i trädgården – för en mobiltelefon!). Jag vill veta hur Jonas mår, hur droghandeln funkar och vad som händer utanför fängelset, på La Paz gator där kravallerna avlöser varandra. Jag tänker att min bror borde läsa ”El Choco” – latinamerikakunskap och sjukt spännande historia i ett. Jag tänker att Markus Lutteman hade tur, snubblade på en bra berättelse, och lyckades göra ett riktigt grymt samtidsreportage och läsupplevelse av den.

Nedan: "El Choco" a.k.a. Jonas Andersson gifte sig i fängelset.
Jag lyssnar på ”El Choco” och vill gå med i Luttemans fanclub. Berättar om boken för alla jag möter. Hyllar det smarta sättet att förmedla historia, politik, samhällsanalys i en så lättillgänglig och njutningsbar förpackning. Jag är med Lutteman hela vägen, ända fram till slutorden. Till tack-listan. Markus Lutteman vill tacka: Jonas Andersson som varit så öppen med detaljer om sitt tidigare liv och aldrig har försökt styra mitt skrivande. Aldrig har försökt styra mitt skrivande. Tack för det. Tack för att du gav mig din historia, din tid, och lätt mig göra den till min. Mina ord, mitt namn på bokryggen. Tack. Hmm... Låt mig ta ett steg bakåt.

I en intressant artikel på svd.se skriver Anna Jungstrand om hur objektivitets-arvet skapar problem för reportage i new journalism-andan (litterär journalistik). Jag gillar hennes slutsats, att denna typ av reportage (liksom alla texter) måste behandlas och bedömas som tolkningar av verkligheten(-erna). Tolkningar som kan ställas bredvid varandra, jämföras, tala med varandra och tillsammans utgöra grunden för läsarens egen uppfattning. Hon skriver också: En människa (…) kan måhända aldrig med hela sin komplexa personlighet rymmas i en reportagetext, men däremot måste denna textuella rekonstruktion behålla vissa karakteristika för att läsarna ska kunna acceptera honom som en bild av den verkliga personen.

Läsaren måste kunna acceptera honom som en bild av den verkliga personen. Men är det inte också en fördel om den porträtterade kan acceptera bilden av sig själv? Att hon känner att bilden gör henne rättvis, gör rättvisa åt de händelseförlopp och personliga upplevelser som beskrivs? Det är med den utgångspunkten jag inte känner mig benägen att försvara varken Åsne Seierstad eller Liza Marklund. Och det är utifrån den inställningen jag känner mig skeptisk till Luttemans tacktal. Återigen spökar objektivitets-arvet; journalisten måste arbeta självständigt i förhållande till den/det han bevakar, inte låta sig styras eller påverkas. Absolut, om det handlar om grävande journalistik och granskningar av makten och de maktfulla. Men i den här gengren av personliga berättelser, exemplifiering genom den enskildes levnadsöde, skönlitterärt stilistiska porträtt. Finns det då inte en poäng med att försäkra sig om att denne enskilde står bakom din beskrivning, förstår din tolkning? Kan man då inte tillåta den, vars historia man profiterar, att vara med och påverka bilden av sig själv? Om inte annat för sin egen skull, för att slippa Bokhandlaren i Kabul-debatter och upprörda känslor.

Jag upplever en viss lathet, eller kanske handlar det om ego. Efter materialinsamlingen sätter sig skribenten ensam framför tangentbordet, låta sin litterära briljans utforma framställningen. Alternativet, att konstant återkoppla till sin huvudperson, låta denne ha sista ordet om vissa kontroversiella ordval/tolkningar, är svårare. Mer tidskrävande, mer intellektuellt utmanande. Men som jag ser det är möjligheten stor att resultatet blir än bättre, mer ärligt, svårare att kritisera. Här finns också en tydlig maktdimension. Skribenterna tillhör med få undantag en välutbildad västerländsk medelklass. Tolkningen sker genom dessa glasögon. Historierna som skildras hittas i många fall i ”tredje världen”, hos arbetarklassen. Hos personer som kanske inte har ordkunskap att själva berätta, inte kontakter att publicera sina skildringar. Vems ord väger tyngst? Vems tolkningar hörs och syns oftast? Hur kan vi minska denna orättvisa? Att låta våra huvudpersoner påverka framställningen, låta dem styra sin egen berättelse, kan vara ett första steg. Ett första försök att som journalist ta ansvar.

På det hela taget tycker jag att ”El Choco – om svensken i Bolivias mest ökända fängelse” är en utmärkt bok, i form och innehåll. Avsaknaden på upprörd debatt i dess kölvatten, och att ”El Choco” själv hjälpt till att promota boken, tyder på att den avbildade är nöjd med avbilden. Jag hoppas att min bror läser den (eller lyssnar), och många andra 17-åringar. Jag hoppas att de blir inspirerade att lära sig mer om Bolivia och världen, läsa andra böcker som ger dem information och förståelse. Blir inspirerade att söka andra historier, tolkningar, bilder, och att de skriver ner det de lär sig – så att jag också kan lära mig. Jag hoppas att 17-åringar i Bolivia ska ha möjlighet att göra det samma, en dag, i en inte allt för avlägsen framtid.

Huvudpersonen Jonas Andersson promotar boken på YouTube.

_______________________________________________________________________

Mer information:

• El Choco berättar om boken i YouTube-klipp
• Anna Jungstrands artikel om litterär journalistik på SvD.se
• Författaren Magnus Lutteman berättar om El Choco på SvD.se
• Intervju med Magnus Lutteman på magazine24.se
• Min lillebrorsa ironiserar på ehholle.blogg.se

_______________________________________________________________________

Att skriva för webben

.
Nu kurs, ny kursblogg.
"Att skriva för webben och interaktiva medier 7,5hp".

Första uppgiften: Transformera Taube-trall till trevlig text.
En sjöbuses liv och äventyr.

charlie och jag liksom.

Budorden

Om etikens gråzoner, mord och publicitetsregler
Blogginlägg B

1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

Jag googlar på mord+malmö+homosexuell man. Hela första sidan av sökresultat fylls upp med för mig okända nyhetssajter, namnen är förkortningar men DN, SR eller SvD syns inte till. En närmare granskning och jag inser att sajterna är nazistiska, nationalsocialistiska eller anti-islamistiska.

2. Var kritisk mot nyhetskällorna.

Internet. Fantastiska skapelse som rymmer så mycket vackert och så mycket skit. Som sprider informationen snabbare, enklare, mer, mer, mer. Som inte har spelregler, inte har utgivare, inte gråzoner utan svart och vitt och multicolor och blue tone och lightness increase och….

7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

Ett problem när det gäller mord på homosexuella i Sverige är att just hatbrottsfrågan ofta glöms bort, göms bort, försvinner. Ansvarig utgivare på QX, som har ett extra öga på homomorden, som spanar efter ideologiska motiv. De måste ha det, för annars glöms det bort, göms bort, försvinner. Utan etiska diskussioner vid nyhetsdesken, men av gammal vana. Dålig uppmärksamhet. Inget intresse. Stress. Annan prioritering. Ideologiska motiv.

10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

Aftonbladet vill inte mörka, lägger korten på bordet. Om det visade sig felaktigt så blir det rättelse, konsekvent ska det vara, så botas xenofobin. Redovisar aftonbladet det normaliserade också? Berättar man om kopplingar till kristendom, liberala bloggar, heterosexualitet? Och sen rättar – om det visade sig orelevant? Kanske kan aftonbladet på så sätt hejda islamisterna? Genom att inte mörka?

14. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.

De är barn. Utöver att vara religiösa, straffmyndiga, svenskar, oskyldiga i lagens mening, är de barn. Födda -91 och -93, alldeles nyss. Säkerligen har de upplevt mycket, tänkt mycket och sett mycket. Säkerligen finns det en anledning till att de befann sig i den där lägenheten vid Möllevångstorget den där natten, och gjorde eller inte gjorde det de anklagas för. Men just nu, så vet vi inte den anledningen. Inte du, inte jag. Det är det enda vi kan skriva.

15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

Jag ville inte veta namnen. Ville inte veta var de bor, vad deras pappa jobbar med. De är barn, och jag vill inte veta. Men första länken jag klickar på, den som verkar mest riktig och inte smyg-fascistisk, berättar allt det. Berättar mer. Bredvid blinkar Sverigedemokraternas logga och länk. Internet, fantastiska skapelse. Inga spelregler, inga utgivare. Gott så, men det betyder inte att massmedierna måste anpassa sig. Göra på samma sätt. Det har redan prövats, det där med att hänga ut, visa bilder, namn och adress. Det görs på tv-kanaler och tidningsredaktioner värld runt, just nu, hela tiden. Går det bättre i de länderna? Minskar den onda bråda döden och sexualbrotten? I don’t think so.

16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.

Eller citat från en personlig blogg lätt att anknyta till individen
Eller citat från en blogg lätt att anknyta till individen
Eller citat från en blogg lätt att anknyta
Eller citat från en blogg
Eller en blogg

Stor förvirring kring Hotel Carrasco

Montevideos lokalpolitiker kräver att kommunchefen ger svar
Nyhetsartikel 2

Skarp kritik har de senaste månaderna riktats mot upphandlingen av legendariska strandhotell Carrasco. Nu har frågan fått Montevideos lokalpolitiker att reagera. Förvirring och oro uttrycktes under onsdagens möte i det regionala rådet, som begär att kommunalchefen omgående förklarar sig.

Hotel Carrasco övertogs av staden Montevideo redan under byggnationen, när de privata ägarna inte kunde fullfölja projektet. 1921 stod den ståtliga byggnaden färdig vid strandpromenaden, och verksamheten har sedan dess drivits av kommunen.
Men de senaste tio åren har rummen stått tomma och kasinohjulen stilla, då inga pengar funnits för att göra nödvändiga reparationer. Upphandlingen som just nu pågår handlar om renovering av hotellet och att driva verksamheten under trettio år – ett kontrakt värt över 30 miljoner dollar.
– Allvarliga anklagelser har riktats mot kommunkontorets hantering av detta ärende, sa ledamot Gustavo Osta (PC), då han lyfte frågan under onsdagens möte.
– Vinnande anbud sägs vara illegalt, journalister antyder att en vänsterpolitiker varit inblandad i detta. Vi har även en presidentkandidat från vänstern som sagt att denna upphandling bör göras om. I detta scenario är det av yttersta vikt att kommunchefen informerar alla politiska partier om vad som pågår, så att vi vet att processen gått rätt till, avslutade Gustavo Osta.

Kommunchefen kallas till möte
Flera av rådets ledamöter var klart upprörda över anklagelserna som framkommit i media.
– Även vi som inte är vänner av att rådet lägger sig i administrativa ärenden, anser att rådet måste anta sin kontrollfunktion, hävdade Anibal Gloodtdofsky (PC). Ur demokratisk synvinkel bör vi tillsammans med kommunkontoret räta ut alla frågetecken som uppkommit.
Frente Amplio ville vänta tills upphandlingen var avslutad och en fullständig redogörelse lämnats från kommunkontoret.
– Vi anser inte att detta är rätt tillfälle att diskutera saken, sa Teresita Ayestarán (FA). Tillståndet för Hotel Carrasco gäller inte förrän vi i det regionala rådet godkänt det.
Men i slutändan vägde pressens skriverier, den allmänna kritiken och anklagelserna om olagligheter tyngre. Rådet röstade enhälligt ja till att kalla kommunchefen till nästa möte, för att förklara det som alla vill veta: Vad är det egentligen som händer med upphandlingen av Hotel Carrasco?

Presidentkandidaterna och jag

Om nyhetsvärdering och medierat kampanjande
Blogginlägg A

Tidningen som jag prenumererar på i Montevideo, la diaria, är ganska tunn, oftast inte mer än 16 sidor. Jag fick tips om att den är landets enda dagstidning som är politiskt obunden och vissa av skribenterna är duktiga, men jag måste säga att jag saknar DNs tjocka kulturdel lite... Just nu domineras den uruguayanska nyhetsrapporteringen av de nationella valen senare i år. I det första skedet ska partierna utse sina presidentkandidater genom interna val i juni, och nästan dagligen vigs la diarias tre första sidor åt detta. Vem har tackat ja, vem har tackat nej? Vem stödjer vem? Vilka kommer att samarbeta? Det rapporteras från kampanjer, event och möten.

Politikernas krav på milimeterrättvisa i mediebruset ökar ju närmare en valdag man kommer, skriver Erik Fichtelius i sin bok ”Nyhetsjournalistik – Tio gyllene regler”. Han förespråkar en hållning där ”en del av den massmediala nyhetsdramaturgin får ge vika för ett visst mått av folkbildning” när det gäller valbevakning. Sensationer och avslöjanden måste kompletteras med tabeller, redogörelser och jämförelser mellan de olika partierna (/kandidaterna), menar Fichtelius. Nyhetschefen på la diaria har nog inte läst Fichtelius bok. Under de veckor jag prenumererat på tidningen är min uppfattning att valbevakningen mest fokuserat på det som är aktuellt och på utspel från kända personer, om jag utgår från de tio punkterna för nyhetsvärdering som lyfts fram i ”Börja skriva” av Per Andersson-Ek, Kenth Andréasson och Åke Edwardson.

I måndags (9/2 2009) rapporterade la diaria att PS (Partido Socialista – ett av partierna som utgör den nu regerande vänsterkoalitionen Frente Amplio) valt att stödja presidentkandidaten Danilo Astori. I artikeln intervjuade la diaria en av Frente Amplios två andra kandidater – José Mujica – som uttalade sig kritiskt, han hade förväntat sig något annat av PS. Händelsen lär ha värderats som aktuell och som något man hade en skyldighet att informera om, och för att göra nyheten till tidningens egen fokuserade man på konkurrentens kommentar. Genom denna intervju ökade man också intresset för texten, då Mujica är en offentlig person i Uruguay och en säregen karaktär. Det som förvånade mig mest i artikeln var att journalisten skrivit ut citaten från Mujica i talspråk, ett väldigt oformellt sådant med många utfyllnadsord etc. Mitt första intryck var att man på så sätt konstruerade honom som obildad och oseriös, och jag kände mig skeptisk till skribentens grepp. Efter att ha pratat med uruguayanska vänner fick jag dock en annan bild. Dels för att det verkar som att den journalistiska traditionen här är lite annorlunda – talspråk skrivas ofta ut i citat. Men framförallt för att denne Mujica verkar vara en speciell personlighet, som gick direkt från arbetet som jordbrukare till att bli minister i nu sittande regering, och som kan tänkas bygga något av sin politiska identitet just på sitt ursprung, sin karaktär och sitt språk.

När jag bläddrar igenom senaste veckans utgåva av la diaria är det inte mycket av valbevakningen som skulle kunna sorteras in under det Fichtelius kallar ”folkbildning” – att upplysa och gå på djupet, att göra politiken levande, spännande och begriplig. Låt mig ge några exempel. I fredagsupplagan (6/2 2009) avsätter la diaria en halvsida till att berätta att Marcos Carámbula kanske har satt ett datum för meddela att han ställer upp i Frente Amplios interna val av presidentkandidat, men inget är bestämt ännu. Torsdagen den 5/2 vigs hela sida två åt ett reportage om tidigare nämnda presidentkandidat Danilo Astoris besök i några av Montevideos fattigare områden – en ingående beskrivning av dagens evenemang men med väldigt lite information om vad Astori egentligen står för. I tisdags (10/2) fick före detta inrikesminister Guillermo Stirling en hel sidas utrymme i en intervju vars enda budskap var att Stirling inte vad nöjd med någon av sitt partis (PC – Partido Colorado) presidentkandidater.

Det är mitt i sommarledigheten i Uruguay. Kanske är det en (bort)förklaring till nyhetstorkan, något liknande brukar ju inträffa i Sverige i juli. Ovan nämnda artiklar får mig att ana att redaktionen inte direkt jobbat utifrån vad de själva reagerat på, vad som berört dem. Om dessa nyheter intresserar många är kanske jag som besökare i detta land inte rätt person att svara på, men jag känner mig tveksam. En insatt och partipolitiskt intresserad elit kanske, vilket i och för sig kan vara tidningens målgrupp.

”Allra överst på listan vill jag sätta viktighets- eller relevanskriteriet”, skriver Erik Fichtelius om nyhetsvärdering. Det vill jag också, men vad som är viktigt och relevant är en definitionsfråga, en svår sådan. Personligen ser jag en stor fara i den valbevakning som la diaria bedriver, men också den mediecirkus som utspelar sig inför svenska val. Jag tror nämligen inte att vi blir mer insatta i eller intresserade av allt det som går under samlingsbegreppet politik genom att läsa om spektakulära kampanjevenemang (alliansens badtunna har (tyvärr) evigt etsat sig fast i mitt minne…), kanske-nyheter eller maktstrider i partitopparna. Om la diarias reportrar använde sin tid till att söka nyheter bland "vanligt folk", istället för att följa presidentkandidaternas minsta vink och utspel, så skulle i alla fall jag läsa tidningen med större intresse på morgonen.

Offer till havsgudinnan

Firandet av Iemanjá lockar många till Montevideos stränder

Nyhetsartikel 1

Den afro-brasilianska ceremonin till modergudinnan Iemanjás ära har blivit en årlig tradition bland montevideoborna. I måndags kväll fylldes stadens stränder återigen av religiösa utövare, turister och andra intresserade, när offer skulle lämnas till havets ande. På Ramirez-stranden, firandets centrum, myllrade människomassorna och tusentals ljus lyste i sanden.

Blommor, frukter, sötsaker, mat och ljus. Offergåvorna till Iemanjá placeras på ljusblå båtar av papp, och förs ut i vattnet av vadande människor. De riktigt hängivna återvänder baklänges till stranden, för att aldrig vända ryggen mot havet och dess gudinna.
– I Uruguay tillhör cirka 18 000 personer de afro-amerikanska religionerna, berättar Ina Godoy, journalist som har skrivit mycket om ämnet. Kulterna har sitt ursprung i slavsamhällena i norra Brasilien, och spreds till Uruguay på 1950-talet.

Iemanjá ses enligt dessa trosläror som havets ande, och moder till flertalet av de andra gudomligheterna. Firandet till hennes ära den 2 februari varje år började utvecklas till en folklig festdag efter diktaturens fall, 1987.
– Med den ökade populariteten fick ceremonin allt mer legitimitet, fortsätter Ina. Det bidrog bland annat till att en stor staty föreställande havsgudinnan placerades på Montevideos strandpromenad år 1994.

På Ramirez-stranden har de troende byggt upp improviserade altare, avgränsade med sockerrör. Innanför dessa utförs ritualer för välsignelse och rening, det trummas och dansas i extas. De flesta som är på plats deltar dock inte aktivt i dessa riter, man har istället kommit för att titta och vandra omkring, kanske lämna en blomma till havet eller tända ett ljus i sanden.

Vid horisonten ger några mörka moln en föraning om den storm som ska dra in över Montevideo under natten. Pappersbåtar, fruktbitar och ljusstumpar kommer på tisdagsmorgonen att smutsa ner de stränder som kvällen innan är skådeplats för Iemanjás fest. Havsgudinnan verkar återlämna gåvorna. Trots det kommer Montevideos invånare antagligen att fortsätta hedra henne även nästa år - offerriten har blivit en allmän festdag och tradition.